”Jag har alltid trott att det är något fel på mig”

Han är utbildad beteendevetare och har alltid varit fascinerad av mänskligt beteende. Något som grundar sig i att det många gånger kan vara ett mysterium för honom.

– Jag brukar prata om ”det rosa molnet”, fantasier och föreställningar som folk delar om saker, om kärlek till exempel. Där känner jag inte igen mig alls. Det finns en bild av den romantiska kärleken som förlösande, att man alltid kommer att vara lycklig – det blir en väldigt stor historia kring vad kärleken ska föra med sig, säger Jerker Jansson.

För tre år sedan kom hans bok ”Mitt liv med asperger” (LL-förlaget, 2014) där han personligt och ärligt berättar om hur det är att leva med Aspergers syndrom. I boken beskriver han just hur han upplever det där molnet:

”För det mesta säger jag vad jag tycker och tänker. Men normala människor fungerar inte alltid så. De går omkring som i ett moln av känslor. De styrs av sina känslor och tror att allt de känner och upplever är sant. Känslorna kommer först och förklaringarna sen. /---/ Jag säger inte att det är fel på normala människor. Knappast. De är ju normala. Men de är inte alltid lätta att umgås med.”

En viktig lärdom
Han fick diagnosen för sex år sedan, då var han 47 år gammal. Genom livet har han kämpat med dåligt mående av olika slag, som depressioner och ångest, men tänkt att det har berott på den dysfunktionella miljö han växte upp i. Hans lillebror däremot, som själv har en aspergerdiagnos, insisterade på att han borde göra en utredning. Till slut gick Jerker med på det, mest för att få tyst på sin bror.

– Jag var övertygad om att han hade fel. När jag fick diagnosen var det jobbigt eftersom hoppet jag hade haft om att bli en frisk och hel människa försvann. Jag hade dessutom precis som många andra fördomar kring diagnoser, kan man inte bara få vara människa?

Tiden efter att han hade fått diagnosen blev tuff. Jerker hamnade i en livskris som varade ungefär ett år. Men så småningom fick han kontakt med andra personer med asperger i forum på nätet och omställningen började sjunka in. Det var under den här tiden han skrev boken. Skrivandet blev en del av vad han kallar en “läkningsprocess” där han försökte förstå vem han var.

– Det här blev en jätteviktig lärdom för mig. Tidigare hade jag någon idé om att man inte var riktigt hel om man hade en funktionsnedsättning, det var som att jag bara såg rullstolen och inte hela människan. Nu vet jag bättre, att jag har en funktionsnedsättning gör mig inte till en mindre hel människa.

Accepterar sin personlighet
När det hade fått sjunka in blev diagnosen i stället en lättnad. Äntligen fick han en förklaring på varför han alltid hade känt sig annorlunda och med en diagnos att utgå ifrån blev det lättare att hantera vardagen.

– Jag har alltid trott att det är något fel på mig, känt att det är något som skaver. Lärarna kallade mig ”lilla professorn” när jag var liten, jag hade väldigt lätt för mig i skolan men lekte inte med kompisar utan var själv. Det var också vad jag ville. Jag kunde sitta och bygga lego i flera timmar, och det fortsatte jag med ända till jag var 15-16 år.

Diagnosen har hjälpt Jerker att förstå och acceptera sin personlighet, och att det är vissa saker han helt enkelt inte mäktar med.

– Jag är till exempel helt värdelös på mingel, nätverkande och att ringa upp folk. Det gjorde att jag bestämde mig för att sluta frilansa som journalist som jag gjorde tidigare.

Nu arbetar han i stället natt som behandlingsassistent på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. En annan förändring är att han numera kan få hjälp med sin ekonomi, vilket har varit ett problem för honom genom livet.

– Jag får hjälp via habiliteringen och boendestöd. Jag jobbar heltid och skriver böcker så jag ligger inte illa till ekonomiskt, men kan inte förmå mig att ta hand om pengar.

Umgås helst med likasinnade
Det är mycket enklare att umgås med personer med autismspektrumtillstånd, tycker Jerker. Han beskriver det som att sladdarna är mer rakt dragna i deras hjärnor än hos ”vanliga människor”, som för honom framstår som mycket mer komplicerade.

– Jag tror att många aspergare tänker först, känner sen och handlar sist. De flesta andra känner först och tänker sen. Det är ju egentligen bra att fungera som jag gör, men det har hänt att jag hamnar i situationer som jag borde ha lämnat tidigare. För det går inte alltid att tänka sig fram till allting och känslorna blir ofta ett enda stort mysterium.

Något Jerker avskyr är elaka, ironiska och sarkastiska skämt, och när folk pratar illa om varandra.

– Jag hade länge en känsla av att människor var taskiga mot mig, men efter diagnosen har jag insett att människor är taskiga mot varandra, jag är bara en utav dem. Det är inte jag som inte kan de sociala reglerna, utan tvärtom är det andra som inte följer dem, säger Jerker, och fortsätter:

– Det är lite som när man kör bil. Första åren jag hade körkort fattade jag inte varför det blev så konstigt när jag körde, men det berodde på att jag alltid följde alla regler – vilket folk inte gör. Problemet är inte reglerna, utan att folk hela tiden bryter mot dem.

Relationer och kärlek
I Jerkers senaste bok ”Jag söker: kärlek” (LL-förlaget, 2016) får läsaren följa honom när han efter ett 22-årigt äktenskap ger sig ut på dejtingmarknaden. Boken är skriven för dem som inte är en del av ”det rosa molnet”.

– Jag har alltid känt mig fel som inte är en del av molnet, men när jag fick min diagnos bröt jag ner begreppet kärlek och funderade på vad det egentligen är. Det är saker som vänskap, ömhet och sexualitet – och det känner jag. Men om man klumpar ihop allting blir det förvirrande. Jag vet att jag älskar min tjej, men det kanske sker på ett annat sätt.

Efter några mindre lyckade dejter träffade Jerker sin nuvarande sambo via Facebook. Hon har också en aspergerdiagnos och Jerker menar att det förenklar mycket.

– Vi kan ge varandra det vi behöver. Jag tror att mitt tidigare äktenskap kraschade på grund av hur jag är, vi insåg att det är kroniskt och svårt att förändra. Jag kunde inte ge henne det hon behövde.