Nästa artikel

  • Obs: Personen på bilden har inget med texten att göra

  • Martin Forster, psykolog och forskare.
    fotograf: Mia Carlsson

Många barn med NPF lider av dåligt självförtroende. Hur kan man som vuxen agera för att stärka barnet och hjälpa det att gå rakryggad genom livet? Psykologen och forskaren Martin Forster har en del av svaren.

– Ju bättre du klarar de utmaningar och krav som livet bjuder på, desto bättre självförtroende får du, säger psykologen Martin Forster.

Han forskar om psykiska hälsa bland barn och unga vid Karolinska Institutet och har intresserat sig särskilt för självförtroende. Han ingår i ”Pia Enebrinks Forskargrupp”, som fokuserar på utåtagerande barn och unga. Många av dessa barn har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och ofta svårigheter med uppmärksamhetsförmåga, koncentration och känsloreglering.

En människas självförtroende byggs upp när hon utmanas lagom mycket och får stöd för att bemästra utmaningarna, förklarar Martin Forster.

– Eftersom barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har problem med till exempel uppmärksamhet och känsloreglering, ökar risken för att de presterar sämre än dem de jämför sig med. Det kan påverka självförtroendet mycket. På grund av det är de särskilt utsatta, säger han.

 

För höga krav bryter ner
Med ”självförtroende” avser Martin Forster tilltron till vår egen förmåga. Detta ska särskiljas från ”självkänsla”, som snarare tar sikte på hur mycket vi tycker om oss själva som personer och vilket värde vi tycker att vi själva har, oavsett våra prestationer.

Martin Forster har mött många barn med NPF som har både dåligt självförtroende och dålig självkänsla.

– Många har upplevt en lång rad misslyckanden, särskilt om det dröjt innan de fått sin diagnos, säger han och fortsätter.

– Det som ofta drabbar barn med NPF är att det ställs krav på dem som är alldeles för höga, och den hjälp de får är ofta inte alls anpassad till den nivå de skulle behöva hjälp på. Det är väldigt nedbrytande för självförtroendet.

 

Undvik att peppa”
Hur ska man då agera som vuxen, som förälder eller lärare? Ska man försöka ”peppa” barnet så att hen mår bättre?

– Peppa ska man absolut inte göra. Det är en genväg man lätt kan lockas av, men som man inte ska ta. Som vuxen ska man inte vara så snabb på att försöka lindra bakslagen, säger Martin Forster.

I stället ger Martin Forster ett par andra, handfasta råd till vuxna som möter barn med NPF.

Psykologens tips för att hjälpa barn med NPF till ett starkt självförtroende.

1. ”Var kvar i det som gick dåligt”
När barnet upplever ett bakslag ska man inte hjälpa barnet att undvika bakslaget genom att distrahera barnet eller genom att säga något ”peppande” i stil med: ”Men du är ju bra på en massa andra saker!”
Backa i stället tillbaka till det som gick dåligt och var kvar där. Om det inte är möjligt i stunden, så gå tillbaka till det vid ett senare tillfälle. Försök att hjälpa barnet att lösa det som var svårt, så att barnet kan komma vidare.
Var inte så snabb på att försöka lindra, i din önskan att barnet ska må bra. Det gör barnet sämre rustat att klara av motgångar och det fråntar honom eller henne möjligheten att utvecklas.

2. ”Fråga barnet: Hur tänkte du där?”
När barnet har presterat något, lyft då inte fram egenskaper som exempelvis ”vad du är smart”, ”vad du är konstnärlig” eller ”så stark du är”. Då kopplar barnet ihop resultatet/prestationen med sin egen person. Om de senare tar sig an en svårare uppgift, är sannolikheten stor att de omedvetet drar slutledningen: ”Om jag misslyckas nu, så är jag inte smart/konstnärlig/stark”.
Studier visar att respons som innehåller fokus på egenskaper är den absolut sämsta när det gäller att stärka självförtroendet. Det gör barn mindre benägna att utmana sig själva, och de tar bakslag hårdare.
Fokusera inte heller på resultatet. Visa i stället ett intresse som är frikopplat från barnets person. Ge feedback som handlar om det barnet har gjort. Du kan till exempel fråga: ”Hur tänkte du där?” eller ”Varför valde du att göra just så?”

3. ”Klassificera inte barnet”
Studier visar att ju mer föräldrar och lärare uppfattar att ett problematiskt beteende hos barnet beror på barnets egenskaper eller diagnos, till exempel ”det här barnet är aggressivt”, desto mer förstärks problemet. Det handlar alltså om att vuxna mer eller mindre uttalat ser ett visst beteende som en del av barnets personlighet, som det inte går att ändra på.
Detta gör att man som vuxen slutar se vad som är fel i omgivningen, och därmed inte kan se vilket stöd och vilken hjälp barnet behöver i den aktuella situationen.
Diagnosen kan naturligtvis vara en stor hjälp också, för att förstå varför barnet har svårt med vissa saker, men den kan också ge oss vuxna skygglappar.
Genom att fastna i att hänföra beteenden till diagnosen, berövar man barnet i praktiken möjligheter till utveckling. Barnet självt riskerar också att identifiera sig med klassificeringen och de negativa egenskaperna.

4. Se de små framstegen!
Ett lågt betyg i exempelvis matte kan lätt innebära att barnet värderar sin förmåga utifrån det. ”Jag fick ett dåligt betyg, därför är jag urusel på matematik.”
Som vuxen i barnets närhet är det viktigt att hjälpa barnet att se den utveckling han eller hon har gjort på vägen mot betyget. Alla de små framstegen är en del av en process och behöver lyftas fram, särskilt för barn med NPF.

Källa: Martin Forster, leg. psykolog

Martin Forsters bok "Jag törs inte men gör det ändå: Om barns välmående och självkänsla" finns utgiven på Natur och Kultur

Kategorier: 
Metoder
Annons