• "Som de flesta autister har man ju alltid något man ägnar sig åt och kommunikation är mitt område. Kommunikation är faktiskt det enda jag är intresserad av och det enda som fascinerar mig", säger Iris Johansson.

”Jag vet att alla autistiska personer inte uppfattar livet likadant som jag gjort. Men jag tror att genom att läsa min bok kan man förstå andra människor på ett nytt sätt” Iris Johansson har skrivit självbiografiska böcker som ger ett unikt inifrånperspektiv.

– Jag var runt 10 år när jag insåg att jag inte förstod mänsklig kommunikation. En person kunde säga någonting som jag inte förstod ett dyft av – det var som att det helt var taget ur luften. Men sedan upptäckte jag att en annan person förstod vad den förste menade och svarade på det, jag såg att personerna var överens. Jag förstod ingenting. Jag fattade inte hur en person kunde säga något rätt ut i luften och än mindre kunde jag begripa hur någon annan kunde förstå och svara.

Vad som hände den då 10-åriga Iris Johansson var att hon blev helt förvirrad och fascinerad. Sedan dess har hon ägnat sig åt det.

– Som de flesta autister har man ju alltid något man ägnar sig åt och kommunikation är mitt område. Kommunikation är faktiskt det enda jag är intresserad av och det enda som fascinerar mig.

2007 kom Iris Johansson ut med sin biografi En annorlunda barndom och 2010 kom uppföljaren Ett annorlunda liv som handlar om hennes ungdom, vuxenliv och arbete.

En annorlunda barndom blev uppmärksammad eftersom den är något så unikt som en autistisk persons inifrånperspektiv på sin uppväxt.

– Jag vet att alla autistiska personer inte uppfattar livet likadant som jag gjort. Men jag tror att genom att läsa min bok kan man förstå andra människor på ett nytt sätt, och det är väl det som gjort den största nyttan med boken, säger hon.

 

Lågaffektivt innan det fanns
Boken beskriver hur Iris pappa aldrig gav upp på att hon kunde lära sig.

– Min pappa förstod inte mycket av mig men han visste att vissa saker fungerade och vissa inte. Han brydde sig inte om vad jag skulle bli eller göra, utan brydde sig bara om att jag skulle få en bra livskvalité.

Pappans motto var att om man inte gjorde någon nytta som människa så gjorde man inte heller någon skada, och det var bra för miljön.

– Men han visste också vad jag behövde lära mig och sen frågade han sig själv – och hur ska jag få med Iris på detta? Det var hans utgångpunkt när han skulle lära mig något. Han visste att om han  bara kunde fånga mitt intresse för någonting så kunde jag lära mig, och då ofta mer ingående än andra eftersom jag har ett minne som inte suddas ut, säger hon.

Iris pappa arbetade pedagogiskt ”lågaffektivt” innan begreppet fanns.

– Han skyddade mig från alla människor som angrep mig som sa att jag borde bo på institution, jag borde få ett kok stryk, jag borde anpassa mig så att det blev folk av mig. Pappa förstod att skrämma mig skulle inte hjälpa. Han visste att man inte skrämmer någon som är rädd.

 

Inlärningssvårigheter
Iris är själv övertygad om att pappans bemötande var en räddning för hennes utveckling. Det var i 10-årsåldern hon plötsligt blev hon intresserad av andra människor och sig själv på ett nytt sätt.

– Min pappa skrattade högt när jag sa att det hände helt plötsligt. Han hade ju kämpat för detta i hela mitt liv varje dag i 2-3 timmar. Men jag har inget minne av det, så för mig hände det plötsligt.

Iris Johansson tror i efterhand att det beror på att hon kom in i förpuberteten med de hormonförändringar det innebär.

– Det var som att vissa saker tidigare i min kropp var överutvecklade medan vissa saker aldrig hade startat – det hade varit ett kaos. I förpuberteten förändrades signalsubstanserna säkert och saker som inte satt igång tidigare utvecklades.

När man läser Iris Johanssons andra bok Ett annorlunda liv upplever man som läsare att Iris ändå klarade ungdomslivet och skoltiden själsligt bra, även om hon hade det mycket svårt med inlärningen. Hon hade stora läs- och skrivsvårigheter och skolans personal kunde inte finna den inlärningsstil hon behövde.

Genom vuxenstudier vid 24-årsålder kunde Iris Johansson sedan läsa in grundskolan.

 

”som en jävla autist”
Det var först på universitet när Iris fyllt 34 år, som hon förstod att hennes annorlunda funktionssätt hade ett namn – hon hade en diagnos.

– Det fanns två saker jag var urusel på. Det ena var att anpassa mig och det andra var att samarbeta. Det visste alla mina kurskamrater på universitet och därför fick jag heller aldrig frågan om jag ville samarbeta med någon.

Men så var det en student som hade en kurs kvar att läsa in och som kom ny till gruppen som Iris studerade i.

– Han frågade mig om inte vi kunde samarbeta. Det gick naturligtvis inte och då skrek han: du är som en jävla autist! Och då frågade jag vad han menar med det? Jag hade läst om autism tidigare men inte kopplat det samman med mig.

 

Sparar inte minnen i känslomässiga fack
Genom denna kurskamrat kom Iris i kontakt med en professor i Göteborg som gjorde flera tester på Iris och där förstod hon att hon har ett autistiskt funktionssätt. Dittills i livet hade Iris Johansson skapat ett fungerande liv genom system och listor.

Och så beskriver Iris sitt liv även idag

– Jag kan kompensera i mitt liv men jag är inte fullt fungerande. Jag är autistisk men det har inte så stor betydelse. Det märks mer när jag inte har pågående uppdrag i mitt liv. Har jag ett uppdrag kan jag vara helt professionell och då är det ingen som märker min autism. Men de som bor och lever med mig märker av den.

När Iris Johansson beskriver sitt sätt att fungera säger hon att hon inte kan relatera med känslor. Inte heller minnen sparar hon i känslomässiga fack.

– Jag är aldrig arg eller upprörd över saker som drabbar mig, hos mig är det väldigt tomt. Det som gör att jag kan tänka är de frågor jag får. När jag ska besvara en fråga kan jag gå tillbaka i minnet, men det finns ingen känslomässig kontakt kring mina minnen.

 

Tragisk livshändelse
Ett mycket tragiskt minne som omskrivs i boken Ett annorlunda liv är när hennes andra barn, en son, dör vid 7 månaders ålder. Iris är då 23 år, och gör sitt livs misstag enligt henne själv. Hon flyttar. Iris och hennes familj hade tidigare bott i ett kollektiv med sin ursprungsfamilj och släkt. Där föddes hennes första dotter, och utvecklades väl i en stor gemenskap.

Men när sonen föddes flyttade den lilla familjen till ett eget torp. Under sommaren arbetade hennes man mycket och dottern åkte ofta tillbaka till den livfulla släktgården där hon vuxit upp. Iris blev kvar med den lille pojken under dagarna.

Iris Johansson beskriver att hon rent praktiskt kunde sköta ett spädbarn väldigt väl och att det inte fanns någon misskötsel. Men plötsligt en dag blev barnet lojt och slutade äta. De sökte vård, men pojken avled på sjukhuset utan att läkarna kunde finna någon dödsorsak.

Iris Johansson är själv övertygad om att barnet tappade livskraften på grund av att han inte fick den känslomässiga kontakt med henne som ett som ett litet barn behöver.

Både att läsa om hennes sons död i boken, och att intervjua Iris om detta är svårt just för att hon inte beskriver hennes känslor i samband med väldigt känslomässig händelse – i hennes bok beskriver hon sina tankar om minnet – jag visste inte vad det var, men jag visste att det var något som han inte fick tag i kontakten med mig och som gjorde att han tappade livslusten. Eftersom jag själv inte vet vad jag saknar kan jag inte känna vad det är, bara veta att det är något som inte finns hos mig.

 

Ett annorlunda samhälle
Att bo i kollektiv är för Iris Johansson numera en självbevarelse, och hon har därför fortsatt att skapa kollektiv som hon kan leva och utvecklas i. Hon är numera pensionerad, men är fortfarande en aktiv person som under sommarhalvåret driver kurser i personlighetsutveckling hemma på Sjöbergsgården i Fagersta. Under vinterhalvåret bor Iris Johansson i Egypten i ett kollektiv.

Iris Johansson är en person som har en otrolig visdom om människors varande och hon vill fortfarande påverka. I framtiden hoppas hon också att få tid att få skriva en ny bok: Ett annorlunda samhälle.

Liknande läsning