En ny “diagnos” har börjat användas för att kategorisera barn som gör motstånd när de får krav på sig. Förespråkarna av diagnosen menar att den behövs för att kunna behandla barn med undvikande och manipulativa beteenden. Men användandet av diagnosen har mött motstånd. Ett sätt att flytta fokus från den vuxnes pedagogik, menar kritiker.

– Det är en fullkomligt absurd diagnos i ett svenskt sammanhang, där vi ju har en tydlig barnsyn som går ut på att de ska lära dig ta beslut i sitt eget liv, säger Bo Hejlskov Elvén, legitimerad psykolog med mångårig erfarenhet av problemskapande beteende hos barn.

Det ska sägas direkt: användandet av diagnosen “patologiskt kravundvikande”, eller PDA, är inte särskilt utbrett. Det är heller inte givet hur eller i vilka situationer diagnosen ska användas. Inte så konstigt med tanke på att den inte finns upptagen i de diagnosmanualer som används inom den svenska vården. Ändå förekommer den alltså, vilket inte behöver vara så märkligt som det låter, enligt Bo Hejlskov Elvén.

– Det finns diagnoser som vi använder praktiskt men som inte står i manualen, det är inget konstigt med det. I det ögonblick man ska beskriva hur en person fungerar kan halvofficiella diagnoser ge en väldigt god förståelse, säger han.

Nej, problemet är inte detta, menar Bo Hejlskov Elvén. Snarare handlar det om att själva tänket bakom PDA är felaktigt.

– Jag tror att det finns två sätt att se på människan. Det ena är att hon är lat och måste påverkas för att göra rätt. Det andra är att människan gör sitt bästa. Den här diagnosen bygger på den första människosynen, säger han.

 

Rötter i Storbritannien
Tanken om att de barn som uppvisade ett kraftigt kravundvikande var tillräckligt avgränsat för att kunna utgöra en egen diagnos framfördes först av den brittiska barnpsykologen Elizabeth Newson. Hon gjorde sina första upptäckter under 1980-talet, då hon noterade att vissa barn på hennes klinik uppvisade liknande beteendemönster: de var oerhört känsliga för krav, och svarade på dessa med passivitet eller kraftiga känslomässiga reaktioner. Även om det fanns vissa likheter med autism och Aspergers syndrom var det också mycket som skilde sig åt. Elizabeth Newson publicerade under 2000-talets första decennium flera studier som gav stöd åt att de kravundvikande barnen utgjorde en egen klinisk grupp.

Diagnosen har sedan dess fått en del gehör. Det brittiska förbundet för autism har erkänt förekomsten av PDA, och ser det som en undergrupp till autismspektrumtillstånd. Den svenska motsvarigheten, Autism- och Aspergerförbundet, är mer återhållsamma. “Vi har inte någon ståndpunkt i nuläget, men kommer att följa vidare forskning i ämnet”, meddelar förbundets ordförande Anne Lönnermark i ett mejl.

 

“Frikort för personal”
Enligt Bo Hejlskov Elvén finns det en risk för att ett ökat användande av PDA kan göra att fokus läggs på fel saker. PDA kan fungera som ett slags frikort för en psykolog, pedagog eller förälder som kan skylla på barnets problembetenden i stället för att fundera på hur man bäst skapar en bra situation.

– Det är så här jag har sett det användas. De barn som fått beskrivningen PDA är barn som vägrat samarbeta med psykolog under utredningen. Det är lustigt, för vi får faktiskt betalt för att få till ett samarbete. Det är mitt jävla ansvar att se till att barnet deltar, genom att jag ser till att skapa den allians som är nödvändig. PDA skulle kunna ses som att personal eller föräldrar har misslyckats med att skapa den nödvändiga alliansen, säger Bo Hejlskov Elvén.

Christoffer Gillberg, Sveriges största auktoritet inom autismforskning, har publicerat en text på hemsidan för forskningscentrat Gillbergcentrum. I texten slår Christoffer Gillberg fast att PDA “redan ett mycket påtagligt kliniskt problem, inte bara i Europa, men över hela världen”. Dock menar han att det behövs en samlad forskningsansträngning för att få reda på mer om bland annat diagnosticering, förekomst och behandling.

Bo Hejlskov Elvén tycker inte att det är några problem att det bedrivs forskning på beteendena, även om han tycker att de pedagogiska bitarna är viktigast.

– Nej, det är klart vi ska göra forskning. Men jag tycker inte det är så relevant med diagnostisk forskning som vi sen inte kan använda oss av. Det intressanta är ju den pedagogiska forskningen, vad som funkar och inte funkar, säger han.

 

Liknar trotssyndrom
Även om forskningen är skral, kan man enligt Bo Hejlskov Elvén ändå få en viss indikation på vad ett ökat användande av PDA-diagnosen kan leda till. Detta genom att titta på en väletablerad – om än kritiserad – diagnos. Trotssyndrom är en diagnos som sätts när barnet i fråga uppvisar ett fientligt och trotsigt beteende. Trotssyndrom har likheter med den föreslagna PDA-diagnosen. Bägge innebär en diagnosticering av beteenden som det generellt ses ner på. Båda två uppstår i mötet mellan barnet och vuxenvärlden. Och enligt Bo Hejlskov Elvén stjälper trotssyndromdiagnosen mer än den hjälper. Forskning har nämligen visat att barn som uppvisar fientliga beteenden har större sannolikhet att fortsätta med detta ifall de får diagnosen trotssyndrom, än barn som ägnar sig åt samma beteenden, men som inte fått någon diagnos.

– Det blir förmodligen så för att diagnosen är så stigmatiserande. Och när det gäller trotssyndrom, och troligen även PDA, kan vi förvänta oss att metoden blir att man ska vara tuffare mot barnen. Det fungerar inte, säger han.

 

Special Nest har sökt Christopher Gillberg för en kommentar

Liknande läsning