Ett F handlar inte om eleven – det beror på läraren

– Jag tycker det är tungt att ge med mig att en elev ska kunna få F, en unge kan inte vara blank efter flera år i skolan – man måste ha vänt på varenda sten innan ett F sätts! Och för somliga elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättningar tror jag det var en katastrof att få det här betygssystemet, säger Wern Palmius, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Han har, tillsammans med kollegan Lennart Rådbrink de senaste åren arbetat med att föreläsa om den nya läroplanen, extra anpassningar och olika reformer utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv. De menar att lärare generellt missförstått den nya skollagen och läroplanen och inte ser helheten när de ska sätta betyg.

– Vi har fått en allt starkare centralstyrning med styrande läroplaner. Man styr mer med direktiv från staten. Detta tillsammans med mediedebatten om skolan gör att vi får en lärarkår som är rädda för att göra fel. Det är den sämsta egenskapen en lärare kan ha, säger Lennart Rådbrink.

– Min erfarenhet är att man inte hinner och orkar läsa alla nya direktiv, tillägg och forskning som kommer ut. Tiden finns inte hos läraren, rektor och andra, säger Wern Palmius.

De menar att lärare måste vara modigare i sin roll, och förstå att det finns ett spelrum att använda sig av i sin undervisning och bedömning. Framförallt vad gäller de elever som behöver extra stöd och anpassningar i skolan.

– Vi har problem med att göra anpassningar. Begreppet lärare bygger ju på att läraren lär ut, lotsar och finns där för eleven i dennes kunskapsinhämtande. Men under flera år så har det här allt mer kommit att försvinna och läraren har istället blivit en blivit en administratör som hittar på uppgifter som eleven ska genomföra. Och det gynnar inte elever i behov av särskilt stöd.  Man måste kunna anpassa och ändra uppgifterna efter eleven och det har man mycket svårt att hinna och orka med som lärare idag, menar Lennart Rådbrink.

– Lärande sker genom att man härmar någon annan, lär av någon annan. Om man bara accepterade det. Det är naturligt att stötta och hjälpa. Det skulle underlätta så mycket om man bara kunde acceptera att det är okej att anpassa, stötta och tillrättalägga. Det är inte fusk!  

Likvärdigt att göra olika
Vidare hävdar Palmius och Rådbrink att många lärare tolkar lagen för bokstavligt.

– Att betygen ska vara likvärdiga betyder inte att det är ett likamed-tecken. Likvärdigt kan vara att göra olika! Vi har en annan referensram för elever med funktionsnedsättning. Man måste anpassa både undervisningen och bedömningssituationen. Det står tydligt i läroplan och skollag. Man kan inte tyda allt bokstavligt. Tror man verkligen att muntlig framställning ska vara en oralmotorisk kompetens? Eller kan man anpassa det så att ett barn som inte kan tala också lyckas? Skärmförstoring för synskadade och hörapparater för hörselnedsatta är alltid tillåtet. Men hjälp och stöd med de kognitiva svårigheterna som exempelvis hjälp att strukturera uppgifterna och bli satt på banan när man har ett nedsatt minne, det är inte lika självklart, säger Wern Palmius.

Rådgivarna menar att många lärare misstolkat betygssättningen och tror att eleven alltid måste uppvisa A för att få ett A. Att man hela tiden måste ligga på en jämn nivå, något som inte stämmer enligt dem.

– Det kan mycket väl vara så att en elev har dåligt på ett prov och sedan kan få A i alla fall. I princip kan man inte sätta betyg på en arbetsuppgift eller ett prov. Men man gör det eftersom att det är en kulturell sak, man har alltid gjort så. Eleven och föräldrarna vill veta hur eleven ligger till och så svarar man på det. Och egentligen ska man inte göra så. Men det görs dagligdags. Skulle man vara mer specifik så skulle läraren istället säga ”Jag ser att du har visat upp kunskapskvalitéer i jämnhöjd med vad man normalt kan tycka är i A-nivå” men man kan inte få A på ett prov. Det är en lärares uppgifter som bedöms där och testas, inte elevens kunskaper i ämnet. Man måste förstå att det betyg som sätts ska bygga på en helhet, inte på specifika moment, säger Wern Palmius.

– Med den tidigare Lpo-94 fanns en kompensatorisk tanke där man kunde kompensera upp det man var svag i. Men med de här nya kunskapskraven i kombination med petimeteraktiga lärare som anser att eleven måste uppnå varenda krav är det en katastrof för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, säger Lennart Rådbrink.

Mer struktur
De båda menar att det ska vara svårt för en lärare att sätta ett F.

– F handlar ju egentligen om att man inte kan se att eleven uppvisar de kunskaper man kräver för E, och att eleven aldrig har visat det heller. Det krävs en gedigen dokumentation som visar att det i så fall är så. Det ska finnas ett åtgärdsprogram som visar vad man gjort på vägen, från det att man anat att kunskaperna inte räcker till ett E, säger Lennart Rådbrink.

– Ofta handlar det om att läraren inte klarar av att bedöma hur hen ska anpassa sina uppgifter till eleven. Jag tror man skulle få färre F om rektorn var strängare. Om rektorn krävde in grundlig dokumentation som visar hur läraren anpassat undervisningen och hur det särskilda stödet fungerat för varje elev hen vill ge F, säger Wern Palmius.

Anpassningar och särskilt stöd kan bestå i mer strukturerad undervisning, menar Wern Palmius och Lennart Rådbrink.

– Lärare måste tillbaka till undervisandet. Berätta. Visa bilder. Dramatisera. Grunden för pedagogisk verksamhet är att göra det spännande på det språket som barnen förstår, säger Wern Palmius.

Många elever som i dag får betyget F är de som befinner sig i det övre eller absoluta nedre områdena för vad vi idag ritar upp som normalzonen i begåvningskurvorna. Om de dessutom har NPF-diagnoser ställer det ytterligare krav på undervisande lärare, menar rådgivarna.

– Vi kan inte låsa oss vid den tanken och låta det vara så att dessa elever får F och därmed blir underkända i skolan. När jag började arbeta på Specialpedagogiska myndigheten för tio år sedan sa man att barnen som hade CP-skada och var utan tal inte kunde lära sig läsa. Men nu har vi alternativa redskap och metoder och många av dem lär sig läsa. Jag tror helt enkelt inte att vi har hittat rätt undervisningsformer för att lyckas med alla elever. De kan, men vi kan inte undervisa och bedöma så att vi möter dem rätt, säger Wern Palmius.