Annika Brar är överläkare och psykiater på Prima vuxenpsykiatri. Hon arbetar med att utreda vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder. Special Nest har frågat henne om hur en utredning går till.

Varför ska man utreda?

När folk har symtom som funnits sedan barndomen och som handlar om uppmärksamhet, koncentration, impulsivitet eller sociala svårigheter, kommunikationssvårigheter och det på grund av det blir svårt att fungera i vardagen är det aktuellt med en utredning. Det ska leda till att man får hjälp. Jag vill poängtera att man inte behöver en utredning bara för att man känner igen sig i sitt barn som har en diagnos. Just nu kommer väldigt många och tror att de har adhd, men det kan handla om andra saker.

 

Vilken är den största missuppfattningen?

– Det kan till exempel vara att man är utbränd, att man har svårigheter med minne och koncentration som kommit sedan man blev utmattad. Det kan också handla om en bipolär sjukdom eller ett ångesttillstånd  som ger oro och rastlöshet. Det är några av de vanligaste differentialdiagnoserna.

 

Vilka tycker du ska komma på en utredning?

– De som har stora svårigheter och inte får ihop vardagen. En förutsättning för att genomgå en utredning är att man själv vill ha reda på vad det är för fel, varför man har det svårt. Personen själv måste vara med på tåget, annars går det inte.

Det är angeläget att de som är väldigt unga, alltså runt 18–20 år, kommer innan det hinner gå åt skogen i studier och jobb. Det är också bra om personer som har barn kommer, så de kan få hjälp att må och funka så bra som möjligt som föräldrar. Man kanske har bråkiga och röriga morgnar i hemmet och  glömmer saker till förskolan, man kommer för sent till jobbet, man glömmer bort att handla mat på väg hem, man glömmer att betala räkningar och man skäms hela tiden för man inte kan få ihop livet. Och trots att man är väldigt trött har man ofta svårt att komma till ro och somna på kvällen. Man saknar planerings- och organiseringsförmåga. Då kan en utredning och diagnos  vara till stor hjälp. Det finns verkligen många fall där det går att vända en negativ utveckling genom att personen och omgivningen förstår vad som är problemet.

 

Varför kan en utredning vara till stor hjälp?

– För att man kan få en förklaring till varför man haft svårigheter under hela livet. Det är viktigt att både man själv och omgivningen får veta  det, så man kan få en ökad acceptans och ett bättre bemötande. Och en utredning ger möjligheter till rätt stöd och hjälp.

En diagnos ska alltså leda till förståelse, anpassning av bemötande och rätt behandling. Och kanske att man kan få slippa felriktad behandling. Många har fått andra diagnoser inom psykiatrin innan de kommer till oss.

 

Vilka då?

– Vuxna med adhd har ofta tidigare fått ångest- eller personlighetsstörningsdiagnoser. Tidigare var det väldigt vanligt att vuxna med autismspektrumtillstånd hade fått psykos- och schizofrenidiagnoser och fick fel medicin, som kanske rent av var skadlig för dem.   En del har fått felriktad psykoterapi som inte fungerat för att man inte sett den bakomliggande problematiken. Det var väldigt vanligt med feldiagnostisering för några år sedan. Samtidigt måste man komma ihåg att de flesta vuxna med adhd eller autism också har eller haft andra psykiatriska problem. En kartläggning av sådana ska också ingå i en utredning.

 

Hur gör man för att påbörja en utredning?

– Man kan gå via vårdcentralen så de skickar en remiss, men man kan också kontakta en psykiatrisk mottagning direkt. Det krävs ingen remiss. Då får man komma för en första bedömning där man tar ställning till om det ska göras en utredning eller inte.

 

Vilka är det som gör utredningen?

– I de flesta landsting är det psykiatrin eller beroendevården som utreder, men i vissa landsting är det habiliteringen. Det brukar vara en psykolog och en läkare som bildar ett utredningsteam, ibland också en arbetsterapeut. Några ställen har också sjuksköterskor och kuratorer som gör delar av utredningen. Det ser lite olika ut.

 

Hur går det till rent praktiskt?

– När man kommer till mottagningen ska man gärna ha med sig en nära anhörig som känt personen hela livet. Då träffar man en läkare eller en psykolog eller båda tillsammans. Man blir intervjuad om symtom, både aktuella och under barndomen, och hur det fungerar inom viktiga livsområden. Man går igenom hela livshistorien från graviditeten och framåt. Hur var spädbarnstiden? Hur fungerade viktiga utvecklingsområden, exempelvis motorisk utveckling – när började man krypa, gå och springa? Det är väldigt detaljerade frågor. Utvecklingen av kommunikation – när började man jollra, kommunicera med gester och dela upplevelser  genom att peka och prata? Hur var utvecklingen av sociala förmågor?

 

Hur ska man minnas det?

– Ofta kommer föräldrar  ihåg  om det varit avvikande. Vi ställer konkreta frågor. Inte ”Var motoriken normal?” utan snarare ”Hur gick det att lära sig simma?”.

Sedan frågar vi också hur det ser ut i vuxen ålder. Hur funkar det i studier och jobb?  Hur fungerar det i relationer och  i hemmet? Praktiska saker i vardagen som sömn och rutiner.

Ett första möte kan vara ungefär 1,5 timme. Ibland kan man redan efter den stunden se att det inte har med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att göra. För att få en neuropsykiatrisk diagnos ska vara svårigheter ha  funnits med sedan barndomen, och de ska vara varaktiga, alltså inte komma och gå. Efter det mötet avgör vi om vi ska gå vidare i utredningen eller inte.

 

Vad letar man efter?

– Symtom och svårigheter som kanske kan leda till diagnoser. Att ställa en diagnos är ett syfte med en utredning. Ett annat syfte är att göra en funktionsbeskrivning som kan vara till grund för stödinsatser. Och ett tredje syfte kan vara att ibland leta efter orsaksförklaringar som genetiska syndrom av olika slag, Fragile X exempelvis, som kan ligga bakom dessa svårigheter.

 

Vad gör man inför nästa möte?

– Då går vi igenom gammal dokumentation. Personen själv och de närstående får fylla i ett antal frågeformulär. De är ett hjälpmedel för oss, skattningsskalor där man ser svårigheter och graden av dem, men man kan inte ställa diagnos bara utifrån dem.

Sedan kommer man tillbaka och går igenom skattningsskalorna och pratar utifrån dem, då får man ofta ännu mer information. Efter det genomför oftast läkaren riktade diagnostiska intervjuer, och en allmänpsykiatrisk bedömning  för att man ska kartlägga andra psykiatriska problem som kan uppkomma. Det kan vara depression, ätstörningar, sömnstörningar, missbruk eller annat.

Psykologen gör ofta en testning där man bedömer begåvningsnivån inom olika områden för att se skillnaden mellan olika förmågor , exempelvis arbetsminne och hur man samordnar hjärnans funktioner. För det är ofta sådana saker man har svårt med om man har adhd eller autism. Genom testningen får man en bättre förståelse för sina starka och svaga sidor, och det ligger till grund för stöd och hjälp sedan. Det kan vara lättare att ta emot hjälp om man förstår varför. Har jag väldigt svårt med arbetsminne till exempel kan jag ha lättare att ta emot minneshjälpmedel. Så det finns en pedagogisk poäng med de här testerna, även om de inte alltid är nödvändiga för att ställa diagnos. Ibland kan också en arbetsterapeut göra en funktionsbedömning av vardagsaktiviteter.

Sedan träffas teamet som jobbar kring personen. Man går igenom vad man hittat på alla områden och gör en gemensam bedömning av  ifall det finns symtom som hamnar under någon diagnos, och vad det finns för stöd och hjälp som man kan rekommendera personen att gå vidare med. Det kan vara både medicin, kbt, hjälpmedel och information om samhällets stöd – vad habiliteringen och kommunen kan göra enligt LSS och SoL. Det viktigaste är att man får bättre kunskaper om funktionsnedsättningen.

 

Hur lång tid tar utredningen?

– Det är väldigt olika, men ofta tar det några veckor.

 

Vad gör man när man fått sin diagnos?

– Då kan personen söka det stöd och den behandling  hen själv vill ha. Vissa är nöjda när de fått sin diagnos och kan ta reda på information själv, andra behöver medicin och är nöjda efter det. Och så finns det de personer som behöver mycket mer stöd från olika aktörer i samhället. Allt är frivilligt och vi bistår med information om vem som ger vilka stödinsatser.

 

Vad finns det för program när man fått en diagnos som vuxen?

– Det finns vårdprogram för vad landstinget  ska erbjuda för vård. Det handlar både  om psykiatri, habilitering och primärvård. I vårdprogrammet hittar man information om den  hjälp man kan få, också via kommunen, arbetsförmedlingen och  försäkringskassan. På alla högskolor och universitet i Sverige finns en studievägledare för studenter med funktionsnedsättningar, det kan vara till stor hjälp att veta om. Man har rätt till anpassning av studier om man har en diagnos.

Det är viktigt att man får ett skriftligt utlåtande på sin diagnos, som man kan visa upp där man behöver.

 

Finns det någon övre åldersgräns för vilka man diagnostiserar?

– Det är ofta en prioriteringsfråga. Det är väldigt många som kommer för att utredas, verkligen jättemånga. Det görs flera tusen utredningar på vuxna per år bara i Stockholms län. Då prioriteras ofta de som är väldigt unga eller de som har småbarn. Men det händer att 65–70-åringar utreds om det är viktigt för dem att förstå att det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som legat till grund för livslånga problem. Det är ganska vanligt att man gör utredningar för 40–50-åringar som fortfarande har många goda år kvar då de kan behöva ha lite lättare att fungera.

 

Hur har deras historia sett ut?

– De flesta har haft det tufft sedan de var barn, struligt i skolan. De har presterat lägre än deras begåvning motsvarar, och hankat sig fram på  olika jobb – ofta ganska lågavlönade – och perioder med arbetslöshet. De har lagrat på sig ångest och depression, och ibland  missbruk. De har ofta bytt partner och har flera barn med olika mammor eller pappor. De har tyckt att livet varit jobbigt och inte flutit på som för andra, de har inte förstått varför det är så tungt för dem när det verkar så lätt för andra. Den typen får ofta en adhd-diagnos.

Så finns det de som alltid  känt sig ensamma och annorlunda , där handlar det mer om autismspektrumdiagnoser. De har kanske varit duktiga i skolan och läst på universitetet. Men de har inte fått något jobb som motsvarar deras förmågor, för de har betraktats som udda  och har svårt att göra sig rättvisa vid en anställningsintervju. De kanske känt sig mobbade eller haft svårt att anpassa sig på arbetsplatsen. De har levt ett ganska isolerat liv och känt sig väldigt annorlunda.

Sedan finns det de som hamnat i kriminalitet och missbruk, dem hittar man ofta på fängelset. Där gör man också utredningar nuförtiden.

 

Annika Brar har skrivit boken ”Från Busfrö till Från busfrö till brottsling? : adhd-behandling bryter mönster”. En undersökning på Norrtäljeanstalten visade att 40 procent av alla långtidsdömda män hade adhd. Totalt i Sverige beräknas 5–7% av alla skolbarn ha adhd, och ungefär hälften så många vuxna.

Liknande läsning