Sommarläsning del 2: Att ljuga

Nu kommer vi till något av det svåraste med neurotypiker. De tycker att det är normalt att ljuga. Inte bara far de själva med osanningar, de förväntar sig också att andra ljuger för dem. De säger ofta att det är fel att ljuga, men det menar de inte. En viss sorts lögner accepteras eftersom de anses nödvändiga. Dessa kallas för vita lögner. Vita lögner används för att inte såra eller för att undvika att berätta något som man tror att den andra inte kan hantera.

Neurotypiker kan föreställa sig att det är snällt och hänsynsfullt att ljuga. De tänker sig att osanningar som används för att skapa en positiv effekt, inte räknas som lögner. Om de till exempel vill uppmuntra en nervös och orolig person kan de säga: ”Du kommer att klara det jättebra!” Det kan de förstås inte veta säkert. De tänker inte på att mottagaren kanske tror på det som sägs och tolkar det som ett löfte för att sedan bli besviken om repliken inte blir sann i verkligheten.

Ju mindre väl du känner personen som du interagerar med, desto mer accepterat är det att ljuga. Till exempel tycker många att det är helt okej att ljuga för en person som du träffar på en app-dejt men inte blir intresserad av. Då kan du med gott samvete hitta på en ursäkt för att bryta upp tidigt. Ditt husdjur är sjukt, du ska upp tidigt och resa bort dagen efter, du behöver möta upp en kompis och lämna över hans nycklar – vadsomhelst går bra. Inte många skulle tycka att du har gjort fel.

Att vara oartig eller klumpig betraktas som värre än att ljuga, så neurotypiker ljuger hellre än riskerar att såra. De tror ofta att sanningen gör ont. Om de irriterar sig på en autist kan de låta bli att säga det för att de tror att denna kommer att bli ledsen. De förstår inte att autisten gärna vill höra sanningen och ofta inte har några problem att hantera den.

Misstaget som vi autister gör är att vi tror att alla kommunicerar uppriktigt. För oss är sanning, äkthet och grundlighet viktigt, så vi utgår från att alla andra fungerar likadant. Vi delar med oss av information på samma sätt som vi skulle vilja få den – ärligt och utförligt. Det går oftast inte hem hos neurotypiker.

Om du vill göra neurotypiker glada ska du helst inte svara ärligt på frågor som rör deras privatliv, klädsel, vikt eller familj. Frågorna är i allmänhet inte menade som undringar utan som vädjanden om beröm.

Att vara taktfull skiljer sig lite från att ljuga. Takt betyder att man vet när det är okej att säga vad man tänker och i vilka situationer det är bäst att hålla tyst. Det kan också betyda att man försöker leverera det ärliga svaret inlindat.

Om vi tar frågan: ”Tyckte du om min mat?” finns flera tänkbara svar:

”Nej, det gjorde jag inte”. Sanningen.

”Brysselkål brukar inte vara min favorit, men det var spännande ihop med omeletten”. Ett taktfullt sätt att flytta fokus.

”Ja, det var gott". En vit lögn.

Neurotypiker kan dock missta oärlighet för takt. De kan vara så rädda för sanningen att de tror att ljuga är mer taktfullt än att säga som det är. Här tar de sig en rätt de egentligen inte har: att avgöra vad den som blir ljugen för behöver.

Att ljuga genom att använda smicker är ett accepterat sätt att ta sig fram socialt. Neurotypiker kan ge komplimanger i avsikt att stiga i hierarkin i den grupp de vill tillhöra. På samma sätt kan de tala illa om andra och sprida falska rykten för att sänka någon annans status.

Att råka ut för ryktesspridning kan vara förödande eftersom många neurotypiker dömer människor de inte känner efter vad andra säger om dem, istället för vad de själva vet om personen.

Forskaren Kang Lee säger i ett TED-föredrag att barn är naturliga lögnare och att ljugande är en normal del av utvecklingen. Det stämmer inte. Vissa barn ljuger mer än andra och autistiska barn ljuger mer sällan än neurotypiska. Det är lika ”normalt” att inte ljuga, men skillnaden är att sanningssägarna är färre än lögnarna.

Kang Lee har studerat barn över hela världen. Så varför ljuger då majoriteten av barnen, men inte alla? frågar han sig. ”Bra ljugande kräver bra ingredienser, precis som vid matlagning”, säger han. En sådan ingrediens är theory of mind, förklarar han, alltså ”förmågan att förstå att olika människor har olika kunskap om en situation”.

De barn som ljuger tidigast och mest sofistikerat är de som har mest avancerad förmåga att läsa andras tankar. Det här är förmågor som vi behöver för att kunna fungera väl i samhället, säger Kang Lee. ”Så var inte orolig om din tvååring ljuger, utan fira!” uppmanar han. ”Det betyder att barnet nått ett normalt steg i sin utveckling.” Hans slutsats är att de barn som ljuger mest har hunnit längst i sin utveckling. De 10–20 procent barn som sällan eller aldrig ljuger, pratar han inte om i sitt föredrag.

Att inte med ett ord nämna det omoraliska i att ljuga och luras är förstås galet. Kang Lees TED-föredrag är som en satir över vår tids kultur av ”den bäst anpassades överlevnad”, där allt handlar om egennytta och fasad.

Oftast menar neurotypiker inget illa när de vilseleder eller använder vita lögner. De kan också vilja skydda dig från sanningar. Detta gör de av välvilja. För dem kan sanningen göra ont eftersom den hotar deras trossystem, och de kan därför vilja undvika den. Men autister föredrar ofta sanningen. Detta betyder inte att autister inte kan ljuga. Det kan vi. Vi är bara inte så bra på det.

Neurotypiker ljuger för att:

• undvika att hamna i konflikt eller att såra någon
• skaffa sig makt
• förminska problem och misstag
• överdriva sin egen betydelse

För neurotypiker är rangordningen i en grupp viktig. Vem är ledaren och vem har lägst status? Sådant vill de gärna snabbt etablera. Somliga människor blir upphöjda och populära i sammanhang som familjen, klassrummet, kompisgänget, arbetsplatsen eller till och med hela världen.

Vem som ska bli gruppens ledare har neurotypiker svårt att avgöra självständigt, de härmar istället vad de uppfattar som andras uppfattning och lyssnar på dem som de upplever står över dem i rang. Saker som kan påverka statusen i en grupp är pengar, utseende och fysisk styrka.

Har du märkt att neurotypiker kan hylla eller kritisera en idé beroende på vem som kommer med den? Samma idé får olika reaktioner beroende på vem som pratar. Det beror på att neurotypiker inte bara bedömer själva idén i sig. De väger också in vilken status som personen med idén har. För dem är detta lika viktigt som innehållet och därför kan det hända att bra idéer från lågstatuspersoner ignoreras, medan dåliga idéer från gruppledare lyfts upp och får beröm.

Autister är dåliga på att förställa sig. Vi har svårt att dölja någonting och är ofta transparenta. Vi skäms sällan för att vara öppna med våra brister, sysslar inte lika mycket med prestige och kan dela med oss av för mycket personlig information till människor vi inte känner. Det är inte enbart av godo.

Eftersom vi bemöter neurotypiker som om de fungerade på samma sätt som vi uppstår krockar. Vi kanske träffar någon som inte alls är redo att anförtro oss sina innersta rädslor och plötsligt har vi råkat trampa på den personens integritet.

Ibland kan vi ha svårt att urskilja var gränsen mellan oss själva och andra går. Andras känslor kan kännas som våra egna, och våra idéer som allas. Det kan leda till att vi lägger för mycket kraft på att hjälpa människor som inte kommer att återgälda oss och att vi ger bort våra bra idéer till personer som inte är sena att göra dem till sina och ta åt sig äran. Vi är helt enkelt naiva och godtrogna och löper risk att bli utnyttjade av människor som inte vill oss väl.

Själv har jag ofta känt att jag nästan inte tycker att någonting är pinsamt, att jag kan dela med mig av vilken dålig sida som helst utan att bry mig om folk dömer mig. Jag har en kärna längst inuti mig dit ingen kan nå och där ingen kommer åt mig. Därför spelar det ingen roll vad andra tror och säger. Så har jag känt och tänkt. Men med tiden har jag blivit lite mer försiktig. Jag har märkt att min uppriktighet har kunnat drabba mig negativt.

Humor är en vanlig överlevnadsstrategi för autister. Att driva med sina tillkortakommanden kan bli en sorts försvarsmekanism. För att ta udden av sådant som man är rädd ska verka konstigt gör man skämt av det. Det gäller att hinna först, att driva med sig själv innan någon annan gör det. Det är ingen konst och ämnet är tacksamt eftersom det finns gott om material. Missförstånd som uppstår i kommunikation med neurotypiker är ofta kul. Bokstavliga tolkningar och udda associationer också.

Autister är ofta bra på att skapa humor, eftersom den bor i detaljerna. Och dem har vi koll på. Vi är också vana vid att uppfatta mönster i mänskligt beteende, och där finns mycket roligt att hämta. Ofta behöver vi inte ens försöka skoja, det räcker att vara sig själv.

Men att vara klassens clown kan bli farligt. Svagheterna som du skrattande delar med dig av kan också användas emot dig. De kan bli hårdvaluta för den som vill tala illa om dig. Och att vara alltför obrydd kring sitt rykte kan uppfattas som suspekt av neurotypiker som är väldigt måna om sitt eget.