Så kan elevernas skrivlust väckas

Tove Berggren har skrivit så länge hon kan minnas. Som barn blev dagboken en plats där hon kunde sortera tankar, känslor och intryck. I dag är hon barnboksförfattare och skrivpedagog och ägnar en stor del av sitt arbete åt att få andra att upptäcka samma möjlighet i skrivandet.

I den nya handboken Om att göra elever till skrivare vänder hon sig till lärare. Hennes utgångspunkt är att skolan behöver göra större plats för ett skrivande som inte omedelbart handlar om rätt och fel, prestation eller en färdig text.

– Jag har alltid älskat att få andra människor att uttrycka sig och använda sina egna ord. Att skapa ett tryggt rum, där det är tillåtet att experimentera och dela.

Hon använder gärna ordet ordkonst, som också kan kallas kreativt eller fritt skrivande. Poängen är att få använda språket på ett friare sätt än man ofta gör i traditionella skrivuppgifter.

Börja inte med ”hitta på något”
En vanlig föreställning är att den som ska skriva behöver ha stor fantasi som lossnar direkt. Men för en elev som redan tycker att skrivandet är svårt kan uppmaningen att hitta på en berättelse snarare göra uppgiften ännu svårare.

– Många barn och unga tror att har man inte fantasi så kan man inte skriva. Men det är inte det som är avgörande, alla kan skriva!

Tove Berggren börjar därför gärna i det som redan finns: en erfarenhet, en känsla, ett minne eller något eleven lägger märke till. Det gäller också elever som fastnar helt framför ett tomt papper. Hon tror att mycket av låsningen kan handla om föreställningen att det man skriver måste bli bra och så småningom också kan komma att bedömas.

– Det där tomma pappret kan ju skrämma vem som helst, även oss vuxna.

När en elev säger att hen inte vet vad hen ska skriva brukar hon därför börja ställa frågor. Ofta visar det sig snabbt att eleven visst har tankar och idéer – men inte har sett det muntliga berättandet som början på en text.

Sänk tröskeln till skrivandet
En central del i hennes metod är korta och tydligt avgränsade skrivövningar. Eleverna kan exempelvis få föreställa sig att de är en möbel, packa en magisk väska eller skriva utifrån ett träd.

De behöver inte skriva en lång berättelse från början till slut. Efter ett antal små övningar har de i stället flera korta texter som kan stå för sig själva eller bli byggstenar i något längre.

– Det viktigaste är att de ser att de kan, att de har något att säga, säger hon.

Just den låga tröskeln tror Tove Berggren kan vara särskilt betydelsefull för elever som har svårt att koncentrera sig, komma i gång eller sitta still länge. Under sina många skolbesök har hon mött gott om elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men hon gör ingen särskild variant av övningarna för dem. I stället försöker hon skapa ett upplägg där det för alla finns flera vägar in i skrivandet.

En annan sådan väg är att lämna skolbänken. Eleverna kan skriva på golvet, i matsalen eller utomhus. Vid ett tillfälle frågade några elever om de fick klättra upp i ett träd och skriva. Toppen, tyckte Tove Berggren.

Skriv lika regelbundet som ni läser
I många klassrum är en stunds tyst läsning en självklar del av skoldagen. Tove Berggren skulle vilja se samma syn på skrivandet.

– Man pratar ju så mycket om mängdträning när det gäller läsning. Det är naturligtvis bra, men samma sak gäller för skrivande.

Ett sätt är att låta varje elev ha en egen loggbok och regelbundet skriva fritt under några minuter. Det behöver inte resultera i något som lämnas in eller bedöms. Med tiden kan loggboken dessutom bli en samling idéer att återvända till när det känns svårt att komma på något nytt. Tove Berggren beskriver den som en skattkista med material.

Låt texterna bli hörda
I Tove Berggrens arbete får elevernas egna texter gärna ofta bli det material gruppen läser och lyssnar på. Men ingen måste läsa högt. Elever kan byta text med en kompis, och ibland samlar hon själv in texter och läser upp dem anonymt.

– Det viktiga är inte vem som har skrivit vad, utan att eleverna får höra hur olika texter kan låta och upptäcka att en bra text inte heller behöver vara lång, säger hon.

När gruppen lyssnar på varandras texter händer något, menar hon. Två rader kan plötsligt uppfattas som poesi, och ibland öppnar skrivandet för erfarenheter och känslor som annars aldrig hade kommit fram. För Tove Berggren är det en viktig del av förklaringen till varför skrivande behövs även bortom skolans kunskapskrav.

– Man pratar ju mycket om homework, men jag tycker att man ska prata om heartwork. För jag tycker att skrivandet, ordkonsten, gör någonting här inne i hjärtat. Det väcker empati, tolerans och förståelse.

Lust först – krav sedan
Tove Berggren understryker att hon själv inte är den lärare som efteråt måste bedöma elevernas kunskaper. Hon ser vilka krav och begränsningar skolan arbetar med. Men hon är övertygad om att ifall elever tidigt får erfarenheten att skrivande kan vara roligt, fritt och meningsfullt kan det skapa en grund för det mer formella skrivande som skolan också måste lära ut.

Och när skrivandet ibland ändå stannar av vill hon normalisera även det. Under ett skolbesök lämnade en elev in ett papper med bara tre punkter. För henne blev även det något att prata om.

– Skrivkramp är inte ett misslyckande, utan en helt naturlig del av skrivprocessen.