Depressionssjukdomar är vanligt. De djupa depressionerna (med melankoliska eller psykotiska drag) anses som de svåraste formerna och personer som drabbas löper större självmordsrisk. Men vad som händer i det riktigt långa förloppet av djup depression är inte så väl studerat.
Nu har en svensk studie gjorts, där man studerat långtidsförloppet av djup depression, med avseende på förlopp och suicidalitet, i en uppföljning 37–56 år efter insjuknandet. Studien påbörjades 1949, då överläkare skattade alla patienter på psykiatriska kliniken i Lund. 1 206 personer fick diagnosen djup depression/melankoli.
Uppföljningen startade sedan 2006. Då var 169 av de födda på 1920-talet och framåt fortfarande i livet och kunde spåras. 75 tackade ja. Forskarna undersökte hur livet varit för dessa patienter och kom fram till att det i huvudsak fanns två typförlopp: ett kort förlopp av depressionen med eller utan sent återfall, och ett kroniskt förlopp med eller utan långvarigt tillfrisknande.
Generellt gjordes självmordsförsöken tidigt i depressionsförloppet, och depressionen kunde pågå många år till utan fler självmordsförsök. Det visade sig att vård och behandling och socialt stöd var viktigt, speciellt att ha en särskild person. Vidare var det viktigt att fatta ett personligt beslut att fortsätta leva, ofta utan att tala med någon. Detta ledde till en känsla av återvunnen kontroll, och personerna beskrev att de åter kunde börja ta hand om sig. Sådana faktorer av mer existentiell karaktär verkar vara viktiga i det långa perspektivet.
Populärt innehåll idag
- ”Föräldrar till barn med npf måste flytta berg – jag vill hjälpa dem att göra det”
- Psykiatriska diagnoser och kreativitet – 5 insikter ur Ekvilibrium
- Ny studie om autistiska drag, obehag vid ögonkontakt och igenkänning av känslor
- 10 boktips om npf som du inte vill missa
- Sommarläsning del 3: Diagnosen stärkte min självkänsla
- Engelska – en språklig frizon för autistiska elever?
- Så tänker personer med autism om kärleksrelationer