Sommarläsning del 1: Svartahunden och jag

Mark, 60 år

Man har hört talas om att »gå in i väggen«. Gå – in – i – väggen. Det har jag aldrig gjort. Jag har gått igenom den ena efter den andra väggen tills det inte fanns några väggar kvar. Där hamnade jag för fem år sedan, 54 år sittandes i en ny bostad i centrala Stockholm. Arbetslös, ensamstående och med en färskt utskriven adhd-diagnos i handen. Jag minns att det var soligt där, förmodligen hann jag inte skaffa några gardiner till den nya lägenheten. Det var som när dammet har lagt sig efter en större gasexplosion i ett öde industriområde.

Väldigt tyst. Där satt jag.

Jag lade adhd-diagnosen åt sidan. Funderade på att köra i gång plan b, plan c och plan d. Det tog inte lång tid för mig att inse att det inte fanns några direkta planer. Det hade hänt mycket sedan igår. Sakta började jag inse att jag inte skulle bli chef längre. Nu hade jag ingen mobiltelefon, laptop eller tjänstebil, men gott om räkningar som alla andra. Jag skulle definitivt inte vara delägare i en ny bostad i centrala Stockholm. Skilsmässan, den var inte direkt trevlig. Jag skulle inte vara en del i ett förhållande, åtminstone inte med den »vars namn aldrig fick nämnas«. Valmöjligheterna, alternativen, verkade vara få.

Energi, kraft, fokus, mobiliseringsförmåga lyste med sin frånvaro.

Tyst var det, väldigt tyst.

Där satt jag.

Sedan dök Svartahunden upp. Depressionens valp följde mig överallt. Innan jag somnade, om jag somnade, när jag vaknade – vilket var ofta. Vid varje måltid – om jag ens var hungrig – efter varje fotsteg, i trappor, på gator, överallt. Svartahunden och jag. Jag hade aldrig mött en sådan hund: Tyst och väntande, stirrade för det mesta, viftade aldrig med svansen, inte särskilt trevlig i blicken.

Är jag deprimerad?

Räkningar hade jag, skilsmässa hade jag, ny bostad till »försäljning« hade jag, ansvar för två barn hade jag – möjligtvis var det just de två som räddade mig. Jag insåg snabbt att det var svårt att skaffa jobb, åtminstone på nivån jag var van vid, men jobb fick jag. Tre chefsjobb inom loppet av två år, efter dussintals jobbansökningar. Intervju och åter intervju. Jag kände ingenting. Om jag gjorde det, kändes allting som en filminspelning. Inga av dessa jobb överlevde mig. Det tog inte särskilt lång tid innan jag bad företagsledningen att välja ett fönster eller att de bad mig att välja dörren.

Nu blev jag rädd, vid denna station hade jag aldrig klivit av: Depressionens Centrum, 200 meter.

Är jag deprimerad?

Svartahunden och jag ringde facket, Försäkringskassan, A-kassan, »var god dröj ...«
Vi besökte Arbetsförmedlingen, satt och väntade under en skylt för att träffa vår handledare Fabian, 27 år. »All förtäring undanbedes«, när åt jag sist? När åt du sist, eller förresten finns du? Finns jag? Vad har hänt med mig? Jag vill åka hem bara, hem, ja vilket hem, vart då?

Mark, 54 år, före detta chef, adhd, ensamstående och utan hundlicens.

Har jag adhd?

Jag ville inte ens göra någon utredning. Idén kom från den »vars namn aldrig fick nämnas«. Återigen var jag problemet. Men svar fick jag: Adhd plus, 11,2 på richterskalan. Nu då, vad ska jag göra med det här? Vad ska jag göra överhuvudtaget? Har jag alltid haft adhd? När jag gick i skolan? När jag som barn försökte hålla ihop alkoholisthemmet, äldst av fem bröder med en frånvarande, medberoende mor? Hade min pappa adhd, var det därför han drack?

Hade jag adhd när jag som ung man åkte ut i världen?

Jag var jätteduktig, jag. Körde motocross på elitnivå som tonåring, klättrade i Alperna, cyklade Vätternrundan alldeles för många gånger, reste världen runt som tekniker, blev chef, skaffade barn, hus, bil, allt. Jag var jätteduktig, jag.

Jag lovar, jag kommer att bli jätteduktig.

»Vem pratar du med?« frågade hunden. Inte längre svart.

»Jag vet inte«, sade jag. Jag vet inte!

»Ja, men ta reda på det då«, sade han. Sedan var han borta.

Jag upptäckte att det möjligtvis var mitt »beteende« som var problemet. Hur jag var, med adhd som bränsle, kunde vara både enormt positivt och enormt negativt.

»Du är så jädrans envis.« Jo, men jag är jätteduktig.

»Du är så förbaskat påstridig.« Jo, men jag är jätteduktig.

Jag fick hjälp att se tillbaka på uppväxten, funderade på varför jag reste ut i världen. Jag började se det positiva i att jag hade hamnat just där, på Granskogsvägen 38. Att jag hade träffat grabbarnas mamma, det var bra år. Det blev många projekt och utflykter, jag kallades grannen från helvetet. Grannarna varnade varandra: »Han kommer att dyka upp hos er 05:30 på lördagsmorgonen med kajak och mat för ett tvåveckorspass ...«

Visst hade jag adhd då. Många arbetsresor blev det, men det var bra år.

Jag hade lämnat uppväxten bakom mig, att vara äldst av fem bröder i en alkoholistfamilj på Irland under 60–70-talen. Det blev för mycket, men det låg bakom mig. Nu när jag blickar tillbaka ser jag adhd hos min pappa och hos andra i barndomens vuxenvärld som jag inte tyckte var särskilt vuxna.

Det var jag som var vuxen då, det var jag som skulle hålla ihop hushållet.

Det var jag som skulle skydda min mor och mina syskon från min alkoholistpappa.

Det var jag som fick ta emot all hennes vånda och rädsla.

Det var jag som inte visste vad jag skulle göra när hon lackade ur. Det var jag som inte fick vara barn.
Det var jag som var vuxen, jag var tvungen.

Jag började inse att:

Jag kunde aldrig lacka ur.

Jag kunde aldrig vara arg trots att alla andra var arga.

Jag kunde aldrig uttrycka behov eller känslor, trots att alla andra skrek och gapade om hur de hade det. Dag in, dag ut, där var det sällan tyst.

Visst hade jag adhd då, men det är bakom mig nu ...

Jo då, jag hade tur, jag befann mig så småningom i ett nytt förhållande med en duktig psykolog. Hon hjälpte verkligen – inte med adhd – men hon var ganska duktig med hundar. Jag fick ett bra jobb, där jag jobbar nu. Jag uppsökte professionell hjälp, gick med i Attention, läste allt om adhd och sakta upptäckte jag och började acceptera att jag alltid har haft adhd. Jag började få koll. Efter diagnosen kunde jag acceptera mitt beteende, hur jag var, hur jag är, nu fattade jag.

Jag började pussla ihop hur adhd hade påverkat mig, min omgivning och hur adhd-epidemin präglade min familj – förmodligen tillbaka till den senaste istiden. Jag insåg att det var jag som fick första diagnosen. Att det var just jag som skulle bli vändpunkten.

Det fanns hjälp. Det gick att prata med folk, diskutera med andra. Det gick till och med att prata om depression, att uttrycka mig från en plats som jag aldrig kunde uttrycka mig förr. Barnet i mig fick plats. Den unge mannen som reste hemifrån var nu hemma, hos mig. Jag behövde inte vara jätteduktig längre. Jag ringde många som jag hade varit ihop med och dem jag hade jobbat med. Det visade sig att jag inte var ensam om det här. »Inte direkt svårtippat«, sade många. Det var bra att söka hjälp, att upptäcka adhd hos mig, det var bra att inse att jag hade hamnat i kris och i en svår depression. Jag hade tur.

Nu är jag inte längre rädd för Svartahunden. Nu är jag här.