Sommarläsning del 3: Diagnosen stärkte min självkänsla

Mia, 68 år

Sorgen är nog oundviklig, när man får en diagnos sent i livet. När man tänker på allt som kunnat vara annorlunda om man vetat. Alla problemfyllda år, alla motgångar, misslyckanden, den låga självkänslan och det dåliga samvetet. Kampen med skolan och alla jobb jag vantrivts på. Alla relationsproblem, speciellt till min äldsta dotter, men även till männen i mitt liv, kollegor och chefer. Ändå kände jag en obeskrivlig lättnad över att äntligen få en förklaring, en slags upprättelse som överskuggade sorgen. Jag var inte misslyckad, det var min funktionsnedsättning som satte käppar i hjulet. Efter diagnosen hamnade jag i ett långvarigt euforiskt tillstånd. Jag berättade för alla om min adhd. Tänkte att det skulle hjälpa dem att förstå orsaken till att jag eventuellt betedde mig annorlunda ibland. Den enda negativa reaktion jag fick var av en ytligare bekant. Hon tyckte att adhd var en modediagnos och att alldeles för många fick diagnosen helt i onödan. Det gjorde ont i mig att höra, att få min nya identitet ifrågasatt.

Jag har även tänkt att tidig diagnos i livet förmodligen inte hade gett mig mer hjälp, kunskapen och stödet hade nog inte funnits för mig då. Det är tur att utvecklingen har gått framåt. Nu har jag ganska bra koll på min adhd. Sedan jag gick i pension för tre år sedan har jag fått ett inre lugn. Alla krav som jag har svårt för minskade drastiskt. Jag medicinerar inte längre. Eftersom jag får göra saker i min egen takt, flyter tillvaron på bättre. Utan större ansvar känner jag mig relativt stressfri.

När det handlar om kroppen eller psyket är det lugnande att få ett namn på det som känns jobbigt. Jag kan lättare acceptera ett tillstånd som har ett namn. Add som diagnos ingår idag i den generella adhd-diagnosen. Det sägs att add är som adhd utan hyperaktivitet. Att man verkar lugn och cool, samtidigt som det pågår en massa inuti. Man kanske biter sig i tungan eller river sönder nagelbanden för att få utlopp för energin. Hyperaktiviteten kan också sätta sig i hjärnan i form av en massa kaosartade tankar, utan att märkas utåt.

När jag gjorde min utredning vid 55 års ålder, resulterade den i en add-diagnos. Förutom lättnaden och förklaringen till allt som varit svårt, fick jag en manual för att kunna få hjälp, en manual för ett bättre liv. Med diagnosen kom möjligheten att få lindring med hjälp av kunskap, strategier, medicin och fysiska hjälpmedel. Jag läste allt om adhd och fick otroligt mycket hjälp och stöd från Landstinget och Psykiatrin i Västmanland, där jag bodde då. När utredningen var klar och diagnos fastställd medverkade jag först i en digital KBT-kurs om adhd, därefter i gruppsamtal med andra nydiagnostiserade i olika åldrar. Det var värdefullt att få dela erfarenheter med likasinnade. Dessutom fick jag enskilda samtal med en arbetsterapeut och en psykolog. Jag fick medicin, tyngdtäcke och kunde inte ha fått mer eller bättre stöd. Diagnosen stärkte min självkänsla eftersom jag fick möjlighet att förstå mina brister och tillkortakommanden som mitt dåliga minne, mina inlärningsproblem och humörsvängningar. Jag började acceptera mig själv och tycka om den person som var jag. Nu kan jag även se att det eventuellt kan vara andra i släkten som haft diagnos utan kännedom, som till exempel mina föräldrar.

Jag hade nosat upp det här med adhd tidigare, men hade inte tänkt att det gällde mig. Efter att ha sett en dokumentärfilm om människorna med adhd fick jag en aha-upplevelse. Det här handlar ju om mig, kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag bad om att få en utredning när jag mådde väldigt psykiskt dåligt och hade stora stressrelaterade problem. Jag har inget filter och är känslig för intryck. Speciellt om det är för många sådana. Samtidigt utsätter jag mig ändå frivilligt för sådana situationer ibland. När jag gör något som engagerar mig mycket är det värt det. Som till exempel när jag deltar på spelmansstämmor med en massa folk, hundratals ibland eller ännu fler. Alla dessa människor och ljudnivån bekommer mig inte just då, eftersom jag blir så uppslukad av mitt eget spelande tillsammans med andra. Men efteråt behöver jag vila i flera dagar.

Jag är uppvuxen i en söderförort till Stockholm. När jag var omkring 13 år separerade mina föräldrar. Efter en tid bodde jag bara hos pappa. Han jobbade skift och kvällar ibland, det passade mig utmärkt. Jag fick leva friare än mina kompisar även om jag hade vissa förhållningsregler. Man kan säga att jag utnyttjade läget vilket kanske inte alltid var så bra.

I slutet av 60-talet var det lätt att få jobb utan utbildning. Men jag var rastlös, stannade sällan längre än ett halvår på varje arbetsplats. Jag hade svårt att finna mig tillrätta med kollegor, chefer och arbetsuppgifter. Ständigt trodde jag att gräset var grönare på andra sidan. Visst hade jag drömyrken, men det fick stanna vid just en dröm. Jag hade nämligen inlärningsproblem och dåligt tålamod så någon längre utbildning blev det inte tal om. Slutligen blev jag barnskötare och större delen av mitt vuxna liv har jag sedan arbetat på förskola.

Den kreativa sidan av yrket tilltalade mig: att förbereda och genomföra samlingar med olika teman, sång och musik. Jag älskade dialogen, pedagogiska samtal med barn i grupp och organiserade lekar – men med åren tog stressen och arbetsmiljön knäcken på mig. Ljudnivån, alla intryck, barnens konflikter, ansvaret och ständiga omorganiseringar. Ökade krav på administrativt arbete och dokumentation mitt i barngruppen. Utan lugn och ro, utan att kunna tänka klart. I samband med min adhd-diagnos insåg jag att jag inte orkade arbeta i den miljön längre. Det resulterade i att jag blev långtidsarbetslös. Som 55-åring var det omöjligt att få anställning utan yrkesutbildning.

Hade jag varit stresstålig kanske jag kunde ha sökt anställning som kassabiträde i en butik eller liknande. Med hjälp av Arbetsförmedlingen fick jag en ettårig lönebidragsanställning på en konsthantverksbutik i Norberg. Det passade mig att vistas i den harmoniska och fina gamla miljön, bland alla vackra saker. Samtidigt fick jag jobba med mitt eget hantverk, som också såldes där. Det kom in några strökunder då och då, det var en lugn och harmonisk tillvaro. Efter ett år var bidragspengarna slut, därefter lyckades inte Arbetsförmedlingen ordna något annat arbete till mig. I fortsättningen fick jag nöja mig med konstruerade Fas 3-arbeten utan lön, med aktivitetsstöd. Jag placerades på en teater och sedan på ABF. Nio år som arbetslös passerade, innan jag tog ut min pension när jag fyllde 65 år.

Auktoriteter har jag alltid haft svårt för – om det inte varit föredömliga auktoriteter med bra ledaregenskaper. Alltför många chefer och ledare saknar tyvärr sådana egenskaper, då har jag haft svårt att hålla inne med mina synpunkter, trots att det varit oklokt och slagit tillbaka på mig själv. I kommunikation behöver jag tydlighet, därför skär det sig ofta när personer uttrycker sig otydligt och vagt. Det blir missförstånd. Mina försök att reda ut vad som menas upplevs som provocerande har jag förstått – vilket leder till ovilja hos den andra personen att försöka hjälpa mig att förstå bättre. Det här blir en ond cirkel som gör mig otroligt ledsen och sårad.

Relations- och kommunikationsproblem återkommer i mitt liv. Där har ingen diagnos eller medicin kunnat hjälpa mig. Jag är inte säker på om kommunikationsproblemen beror på adhd. Jag har länge haft en känsla av att jag även har vissa autistiska drag. Jag var vilsen i tillvaron, i mitt äktenskap och i föräldrarollen. Mitt senaste äktenskap kraschade på grund av de ständigt uppslitande diskussionerna. Mannens oförmåga att förstå mig och min problematik att förstå honom. Hans känsla av att vara ifrågasatt och min känsla av maktlöshet. Det gick inte riktigt ihop.

Jag har alltid varit stresskänslig och högkänslig. Flera gånger har jag klappat ihop av utmattning. Nedstämdhet, ängslan, ångest och oro har ökat på senare tid, på grund av ålder tror jag, precis som för min mor. Jag tror även att jag har utvecklat både GAD (generaliserat ångestsyndrom) och OCD (tvångssyndrom) under de senare åren. Eftersom jag upplever problemen alltmer besvärande, kommer jag nog att försöka få hjälp med den biten på någon mottagning så småningom. I samband med min adhd-diagnos började jag jobba stenhårt med rutiner och strukturer för att förekomma misstag som borttappade nycklar och annat. Det var såklart bra till en början, men jag har ju svårt för begreppet lagom. Strukturer blev något jag verkligen älskade, ett alldeles utomordentligt sätt att få kontroll över sin situation. Nu har det blivit för överarbetat – som tvångshandlingar. Jag har också utvecklat ett katastroftänkande. Men jag lägger även stor vikt vid positiv struktur och positiva rutiner. Sådant som inte kan räknas till tvångshandlingar. Som till exempel listor av olika slag. Utan att hålla fast vid dagliga rutiner finns risken att jag drömmer bort mina dagar som tjuren Ferdinand. För första gången på 40 år lever jag ensam. Även om det är frivilligt, har det varit en stor omställning. Som pensionär har jag obegränsat med tid, men man vet ju aldrig hur länge livet är till låns. Därför känns det viktigt att fylla dagarna med aktiviteter som får mig att må bra: fotografering, ulltovning, musicerande, romaner, skogspromenader, umgänge med barn och barnbarn samt ett fåtal vänner.

Jag känner mig hoppfull. Framtiden ser ljus ut. Som singel har jag mer lugn. Jag gör saker på mitt sätt, när jag vill, om jag vill.