”Åtgärdsprogram behövs för att tydliggöra”

Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd ska ett åtgärdsprogram utarbetas. En elev är i behov av särskilt stöd om hen, trots att skolan gjort extra anpassningar, inte utvecklas i riktning mot kunskapsmålen eller mot att nå de kunskapskrav som ska uppnås. Det kan även handla om andra svårigheter i skolsituationen, som på sikt kan leda till att eleven riskerar att inte nå kunskapskraven. De svårigheter som npf ibland innebär kan vara en anledning till behov av särskilt stöd. Eleven och elevens föräldrar har rätt att få vara delaktiga i utarbetandet av åtgärdsprogrammet. Även extern expertis kan ibland vara värdefull att ta tillvara i utarbetandet av åtgärder, till exempel habiliteringspersonal som har kontakt med eleven. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att elevens behov ofta kan tillgodoses genom olika lösningar och att det alltid är rektor som beslutar om åtgärderna.  Elever över 16 år eller vårdnadshavare har möjlighet att överklaga åtgärdsprogrammet om de inte tycker att innehållet motsvarar stödbehovet. Men varför behövs åtgärdsprogram i skolan?  Special Nest har pratat med specialpedagogen Gudrun Löwendahl Björkman om åtgärdsprogrammens betydelse och innehåll.

– Åtgärdsprogram behövs för att tydliggöra. Informationsflödet är stort, så om vi ska kunna ha koll på att vi systematiskt stödjer eleverna mot måluppfyllelse över tid så behöver vi dokumentera det. Det handlar också om att tydliggöra elevens rätt till stöd oavsett om diagnos finns eller inte. Det är en fråga om rättssäkerhet.  

Åtgärdsprogrammet är centralt
När utredningen av en elevs behov av särskilt stöd påvisar att behovet finns, upprättar vi ett åtgärdsprogram, förklarar Gudrun Löwendahl Björkman. Åtgärdsprogrammets första punkt är ”Elevens behov av särskilt stöd”. Här för vi över texten som vi har skrivit under samma rubrik i den pedagogiska bedömningen i utredningen. Här behöver vi vara observanta, fortsätter Gudrun. Vårt sätt att formulera elevens behov kan ibland styra oss fel.

– Om vi har skrivit att eleven har behov av särskilt stöd för att kunna koncentrera sig, så har jag sett exempel där en åtgärd varit att en resursperson ska stödja eleven att kunna sitta stilla på sin plats. Kopplingen till läroplanens mål blir otydlig och eleven kanske inte heller har möjlighet att kunna vara stilla. Om vi istället frågar oss varför koncentrationen är viktig, så kanske svaret blir att eleven är i behov av särskilt stöd för att kunna slutföra skoluppgifter. Då så blir kopplingen till läroplanen tydlig. Vi besvarar sen frågorna; Hur bör skolans åtgärder utformas så eleven kan slutföra uppgifter? Hur kan vi prioritera bland skoluppgifterna så att det arbete som eleven slutför kan leda till ökad måluppfyllelse?

Undvik fallgroparna
Åtgärderna ska vara korta och utvärderingsbara. Man var mycket tydlig i riksdagens proposition till lagtexten att det bara är skolans insatser som ska dokumenteras i åtgärdsprogrammet.

– Visst är det positivt om elev och föräldrar vill och kan ta på sig att göra vissa insatser, men det ska i så fall dokumenteras i den individuella utvecklingsplanen eller i ett särskilt dokument. Inte i åtgärdsprogrammet.

Det finns även andra fallgropar då det kommer till åtgärdsprogram, berättar Gudrun Löwendahl Björkman. Det vanligaste är att man blandar ihop särskilt stöd med extra anpassningar. En bra riktlinje är att läraren normalt kan göra extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, medan särskilt stöd sällan är något som läraren kan styra över.

– En fallgrop är om rektor delegerat arbetet med åtgärdsprogram utan att ha etablerat en rutin för när och hur personalen ska checka av med rektor innan beslut om åtgärder kan göras, säger hon och tillägger:

– Särskilt stöd kan handla om att en extra resurs ska tillsättas eller att kurator ska ha motiverande samtal med eleven. Det är sällan en lärare eller den specialpedagogiska funktionen har befogenhet att ta beslut i dessa frågor. Än viktigare är att personalen känner till att det finns beslut som bara rektor får ta.

"Behövs fortbildning"
Gudrun Löwendahl Björkman säger att det är dags att personalen i skolan får stöd att återta hela sin pedagogiska professionalism.

– Vi är pedagogiskt professionella och vi kan massor. När det gäller att dokumentera elevers stödbehov och åtgärder på ett professionellt sätt, så har flertalet inte fått praktisk kompetensutveckling inom detta hantverk. Här behövs fortbildning. Föräldrar behöver kunna känna sig trygga i att vi förstår deras barn och att de är delaktiga i beslut som rör barnet. Den information som följer eleven behöver vara professionell och dokumenterad på ett respektfullt sätt. Det gäller även vid övergångar, säger Gudrun Löwendahl Björkman och tillägger:

– Eleverna ska inte behöva ägna tid och energi åt att nästa lärare kanske testar samma sak som fem tidigare lärare redan testat. Dessa elevers tid och energi är så värdefull att den behöver användas väl, med fungerande insatser.

Åtgärdsprogram är överklagningsbara, berättar Gudrun Löwendahl Björkman, men tillägger att det ofta går att undvika att det sker.

– Det handlar om ett förtroendefullt samarbete med elev och föräldrar. Om vi börjar med att skapa det har vi mycket att vinna. Föräldrar kan hamna i en form av kris när de får höra att deras barn är i behov av särskilt stöd. Skapar vi ett respektfullt och tillitsfullt klimat, så stödjer vi föräldrarna att komma igenom denna kris. Tillsammans kan vi tänka klokt och strukturerat så det blir bra för eleverna, föräldrarna och skolans personal.