"Lugnt bemötande minskar konflikter"

Man har länge känt till att en persons stämningsläge påverkar omgivningen. Uttrycket “ett smittande leende” säger kanske något om just detta. Men hur går den här överföringen av känslor till?

En ofta använd förklaring är att det finns speciella nervceller i hjärnan, spegelneuroner, vilka hjälper till under processen. Dessa celler upptäcktes av den italienska neurofysiologen Giacomo Rizzolatti i början av 90-talet och fick sitt namn efter sin benägenhet att låta oss spegla andra människors beteende.

– När du ser en person utföra en viss handling, då får du aktivitet i din hjärna som om du utförde handlingen själv, sammanfattar Bo Hejlskov Elvén, legitimerad psykolog.

Bo Hejlskov Elvén menar att spegelneuronprocesserna är en god kandidat för att förklara hur affekterna smittar från en person till nästa. När vi ser en person uttrycka ilska får spegelneuronprocesser oss att själva uppleva ilskan. Men varför smittas vi i så fall inte av känslor hela tiden?

Reglering av känslor
Svaret är att de allra flesta kan hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt. Om vi märker att en person uppträder aggressivt mot oss kan vi få en impuls att reagera med ilska. Men vi kan samtidigt värja oss från att svepas med av känslan. Kanske tänker vi att den arga personen haft en dålig dag och att beteendet inte har med oss att göra, eller så går vi därifrån en stund. Metoderna för att hantera känslor kallas affektreglering. Alla kan inte reglera sina känslor lika bra. Ett exempel är personer med autism.

– Om jag blir drabbad av en affekt, då reglerar jag den, men många med autism har jättestora problem med affektreglering. Och då blir det lätt våldsutbrott, säger Bo Hejlskov Elvén.

En anledning till att personer med autism kan ha svårt att reglera sina affekter är att de ibland har svårt att skilja på sina egna och andras känslor, något som gäller alla människor under den första tiden i livet.

– Bebisar kan inte skilja det egna jaget från andra. När vi pratar med dem säger vi inte “jag” och “du” när vi menar oss själva eller barnet, utan mamma eller pappa och barnets namn. Vid ungefär i två års ålder får barnet förmågan att skilja på de två. Samtidigt utvecklas förmågan att veta vem som har en känsla. Det gör att vi kan kompensera för affektsmitta: “Det är han som är arg, inte jag. Jag kan lugna mig”. För vissa med särskilda behov kommer aldrig förmågan att skilja på egna och andras känslor, och utan den blir man mer känslig för affektsmitta, säger Bo Hejlskov Elvén

Lågaffektivt bemötande
Att den som har svårt med affektreglering lätt smittas av starka affekter är något som är viktigt för omgivningen att tänka på, menar Bo Hejlskov Elvén. Resultatet kan i värsta fall bli våld eller självskadebeteenden. En metod som har visat sig effektiv för att minska utåtagerandet är lågaffektivt bemötande. Teknikerna hjälper folk att undvika att smitta andra med sina affekter. Det finns två delar av metoden, en teoretisk och en mer praktisk.

– En teoretisk del kan vara att exempelvis känna till att en person inte lär sig av att jag skäller ut honom. Kunskapen kan göra att jag inte ser någon anledning till att gapa och skrika. Sedan jobbar vi praktiskt med vissa saker man ska undvika i kontakten. Exempelvis kan ögonkontakt som är lite för lång kraftigt öka affekten.

Genom att ta till de metoderna för lågaffektivt bemötande minskar man sannolikheten för att smitta någon med sina egna affekter. Men den som kan teknikerna undviker också att själv hamna i affekt, vilket kan bryta en negativ spiral.

– Det är faktiskt så att om du tar ett steg baklänges från en konflikt har du lättare att reglera dina egna affekter också. Det gör att du inte hänger med i en konfliktuppbyggnad, säger Bo Hejlskov Elvén.

Vore inte det bästa att bemöta människor med starka positiva affekter, till exempel glädje? Enligt Bo Hejlskov Elvén är det inte så enkelt.

– Vi kan inte rakt av säga att glädje är bra i de här sammanhangen. För att ta ett klassiskt exempel: vi har alla lekt med ett barn som haft så kul att hen börjar kasta saker. Det vi vill är att i stället förmedla lugn, vilket innebär en avsaknad av affektuttryck. Det är bra med lite glädje, men för mycket glädje blir inte bra. Jobba lugnt och med glimten i ögat, det brukar fungera.