Här är metoden som sätter dialogen i högläsningens centrum

Högläsning med dialog – eller ”dialogic reading” på engelska – är en metod som ursprungligen utvecklades i USA på 1980-talet och som syftar till att stärka förskolebarns språkförmåga genom att ställa frågor och få till ett samtal om innehållet i en bok.

– Dialogen och interaktionen är det centrala, att barnet utöver att få ta del av bokens ordrikedom ska få möjlighet att svara på frågor och uttrycka sig, snarare än att hela boken ska läsas igenom till punkt och pricka under begränsad tid.

”Strukturerar det många redan gör”
Det berättar Rasmus Riad, projektledare på Skolforskningsinstitutet i Stockholm. Under 2024 disputerade han vid Stockholms universitet med en avhandling där han testade och utvärderade ”Högläsning med dialog” på nio förskolor.

– Metoden har funnits ett tag i Sverige men inte tidigare systematiskt utvärderats i en svensk förskolekontext.

Många som läser högt för barn stannar reflexmässigt upp, ställer frågor och försöker få igång ett samtal om händelseutvecklingen eller vissa ord i boken – men styrkan med ”Högläsning med dialog” är att den tillhandahåller ett ramverk som underlättar detta.

– Interaktionen under högläsning i förskolan kan traditionellt sett variera kraftigt: vissa läser med ett tydligt ”en sändare, en mottagare”-upplägg, andra läser mer dialogbaserat, säger Rasmus Riad och fortsätter:

– De flesta pedagoger som jag har mött inom ramen för min forskning har varit bekanta med nyttan av att ha en dialog, så det metoden gör är att konkretisera och medvetandegöra en praktik som redan finns där och som delvis används.

Olika typer av frågor – med samtal i sikte
Ett viktigt kännetecken för ”Högläsning med dialog” är att pedagogen i förväg ska läsa igenom bilderboken och förbereda vilka frågor som ska ställas vid ungefär vilka tidpunkter. Ett annat kännetecken är att en och samma bok ska läsas upprepade gånger, vilket ger barnen som har olika former av språkliga utmaningar större möjlighet att ta till sig innehållet och hinna komma med inspel. Metoden bygger på fem frågetyper, varav de första är av mer grundläggande karaktär och ofta knutna direkt till texten.

– Det är fylla i-frågor som ”vem är det som knackar på min (dörr)?” och renodlade minnesfrågor som ”vem är det nu som knackar på dörren?”.  De frågorna brukar ställas vid den första genomläsningen och syftar till att bjuda in barnet till samspel.

Ju längre fram i läsningen, desto mer tonvikt läggs på mer samtalsorienterade frågor som ska locka fram barnets egna berättande och tankevärld. Här används både varför-frågor som ”varför reste hon därifrån?” och en typ av öppna frågor helt utan givna svarsalternativ, exempelvis ”hur kan man göra för att väcka någon som sover?”.

– Målet är också att ställa frågor som ger barnet chansen att berätta om och reflektera över sina egna erfarenheter, exempelvis ”Emil var skrämd av Krabbelucken – har du också blivit skrämd av något?”, säger Rasmus Riad och fortsätter:

– Man siktar på att komma till en punkt där barnen med boken som språngbräda kan, ”klä sina tankar och sin erfarenhetsvärld i ord”.

Gynnsam vid språkliga utmaningar
Förutom att välja en bok utifrån barnens intresse och uppmärksamhetsspann, är det centralt att läsa om samma bok flera gånger, betonar Rasmus Riad. För många vuxna kan det kännas ovant och främmande, och det är lätt hänt att tänka att barnen tröttnar.

– Poängen med att en och samma bok återkommer inom ett interaktivt och strukturerat format, är att ge alla barn i gruppen chansen att svara på frågor och uttrycka sig. För barn med autism eller olika språkliga utmaningar kan det ofta ta lite längre tid att tänka över saker och hinna formulera sina tankar i ord, och då är det guld värt med en struktur som tillåter längre betänketid, säger han.

Utöver en uppsättning frågor består metoden av ett förhållningssätt, som på svenska kan förkortas till ”Fyra U:n”: Uppmuntra, uppskatta, utveckla och upprepa (se faktaruta).

– Ofta kommer inte svaret direkt och då är det särskilt viktigt att slå ner på tempot, ge barnet talutrymme, invänta svaret och uttrycka uppskattning över svaret, men i lite omstrukturerad form: ”ja, du känner att det är läskigt, men känner du någonting mer?”. När det gäller barn med språkliga utmaningar är det klokt att inte utveckla deras svar för långt utan hålla sig till att lägga till en enhet åt gången, just för att kunna stretcha deras språk: ”ja, två tjurar slogs”.

En del barn tycker att det är jobbigt att prata i grupp och kan ofta låsa sig. Hur gör man då – och hur stor kan gruppen vara innan det uppstår bekymmer?

– Det är en viktig fråga. Metoden förutsätter inte att alla barn ska prata, och det är helt okej att barn deltar genom att lyssna eller ge mycket korta svar. För barn som tycker att gruppen är svår kan man arbeta i mindre konstellationer eller låta samma bok återkomma flera gånger, så att situationen blir mer förutsägbar. I vårt projekt arbetade pedagogerna med mindre grupper, vilket är att rekommendera för att ge varje barn tillräckligt med talutrymme.

Lovande resultat
Inom ramen för sitt avhandlingsarbete utvärderade Rasmus Riad ”Högläsning med dialog” på nio förskolor, där totalt 85 femåringar deltog i 25 lästillfällen. Personalen fick fortbildning i metoden och stöd av externa specialpedagoger under tiden. Utfallet blev lovande. Rasmus Riad fann positiva effekter på barnens ordförråd och berättarförmåga, som mättes före, under och efter forskningsprojektet.

– Man ska ha i åtanke att den här interventionen pågick under ganska begränsad tid, men vi såg att barnen fick ett bredare ordförråd och också blev duktigare på att beskriva vad orden betyder. Det gäller framför allt de ”målord” som pedagogen hade valt ut och som fanns med i och var relevanta för berättelsen, men dessa ord förekommer såklart även i flera sammanhang utanför böckerna.

Utmaning i början: Att komma på bra frågor
Genom att samla in och analysera dagboksanteckningar från förskolepersonalen kunde Rasmus Riad också få grepp om vad de vuxna tyckte om metoden.

– Anteckningarna innehåller fina beskrivningar både av deras egen resa och av barnens utveckling. Någon skrev att barnen sprang runt i början och var helt ointresserade, men att det sedan fungerade jättefint, säger han och tillägger:

– I början var det en utmaning för en del pedagoger att förstå vilka frågor som kunde ställas utifrån en bok, men med tiden gick det lättare och snabbare, i takt med att de blev vana vid metoden. Sedan handlade det mycket om det praktiska, som att inte ha högläsningen i ett rum med glasdörr där andra barn kommer och knackar på.

Valet av böcker
Rasmus Riad berättar att pedagoger ofta påtalar att det är svårt att sätta fingret på vilka böcker som slår an hos barnen. Så hur ska man egentligen veta vilka böcker som passar högläsning med dialog? För att öka chansen att boken ska fånga barnens intresse utgår metoden från två övergripande kriterier. Dels att boken ska ha en språklig kvalitet, en bra berättelse och ett rikt ordförråd som stimulerar till samtal, dels att boken ska ha färgstarka illustrationer som fångar barnens uppmärksamhet.

– Metoden bygger framför allt på sagoböcker, men det kan gå att ställa frågor och få till en dialog med en faktaorienterad bilderbok så länge den har någon typ av story.

Stort intresse ute på förskolorna
Efter forskningsprojektet har metoden fått allt större spridning. Sundbybergs kommun har utbildat ett stort gäng pedagoger i ”Högläsning med dialog” och inom Stockholms stad pågår för närvarande ett utvecklingsprojekt med avstamp i metoden.

– Det har tagit skruv, vilket är glädjande, säger Rasmus Riad och fortsätter:

– Nu har vi bara resultat från en studie i Sverige om den här metoden, men givet att vi har tidigare forskning på att högläsning på ett övergripande plan gynnar förskolebarns språkutveckling så skulle jag ändå rekommendera pedagoger att testa den.

Vad tror du om framtiden för metoden i Sverige?

– Det är egentligen svårt att sia om. Men vi ser ett stort intresse på en nivå som var svår att föreställa sig när jag började forska om ”Högläsning med dialog”: pedagoger, huvudmän och verksamhetsutvecklare hör av sig till mig, vill veta mer och efterfrågar workshops. Därför tror jag att fler kommer att vilja testa metoden.