Cambridgeforskaren i lång intervju: ”Många problem för autistiska personer idag beror på evolutionär missmatch”

Det är tydligt att tillvaron för autistiska personer är svår i dagens samhälle. En snabb titt på några av Special Nests artiklar de senaste åren ger en nedslående summering: att elever med autism har det tufft i skolan, att PTSD, självskadebeteende och olika psykiska besvär är vanligare vid autism, och att många autistiska individer uppger att de måste dölja sina personlighetsdrag för att inte bli utfrysta i neurotypiskt präglade sociala sammanhang, ja, där är några dystra ögonblicksbilder.

Traditionellt sett har berättelsen om autism dominerats av ett fokus på individens svårigheter och brister, utifrån diagnosmanualen: exempelvis att personen har ”nedsatt förmåga till social kommunikation och interaktion”, med mera. Men nu har berättelsen tagit en ny vändning eller åtminstone börjat bli mer nyanserad och balanserad. En allt större del av forskningen om autism bedrivs idag av autistiska forskare som betonar omgivningens påverkan på individens mående, och att autism är förknippat med en rad fördelar och positiva egenskaper som bör uppmärksammas.

Psykiatrins bristperspektiv på autism är själv bristfälligt
Även inom evolutionspsykologin försöker forskare bidra med nya perspektiv på autism, genom att använda och utforska evolutionära förklaringar till tillståndet. En av dem, Adam Hunt, forskare på det välrenommerade universitetet i engelska Cambridge, har Special Nest lyckats få en intervju med.

Han menar att den sedvanliga psykologins synsätt på autism är snävt och bristfälligt, framför allt kan det inte förklara en efterhängsen paradox: om autism bara är en funktionsnedsättning, hur kommer det sig att de autistiska dragen har överlevt genom historien?

– Etablerad psykiatri frågar oftast "vad är trasigt?" och försöker hitta en skillnad i hjärnan eller en gen och stämpla den som en ”sjukdomsmekanism”. Det har inte lyckats, trots årtionden av ansträngning och miljarder dollar i forskning. Tvärtom, vad man har funnit är långt mer komplext än enkel sjukdom.

Dessutom, berättar han, kan en sjukdomsmekanism inte ge en tillfredsställande förklaring till varför autism är vanligt förekommande, ärftligt, närvarande från tidig barndom och kopplat till kognitiva styrkor – om det enbart ska tolkas som en brist.

– Evolutionär psykiatri ställer en annan fråga genom att blicka bakåt: varför kvarstår detta drag hos oss människor? Ett drag som går i familjer och visar sig i ungdomens glansdagar borde inte överleva i det naturliga urvalet om det bara vore skadligt, så det finns förmodligen en evolutionär funktion bakom det. Med hjälp av evolutionen kan vi se på autism som en skillnad istället för sjukdom, medan det biomedicinska synsättet förutsätter ”sjukdom” från början.

Nytt ramverk för att testa evolutionära synsätt
I en vetenskaplig artikel, publicerad i den akademiska tidskriften Biological Reviews, har Adam Hunt presenterat ett nytt ramverk (DCIDE) som ska göra det enklare att utvärdera evolutionära förklaringar till psykiatriska tillstånd, som autism. Den som vill veta mer om modellen kan läsa vidare i faktarutan nedan, men i korthet kan sägas att den ska lösa ett välkänt problem inom evolutionspsykologin: att fältet har kritiserats för att använda svårutforskade berättelser som förklaringar till olika tillstånd.

– Evolutionspsykologin har länge, med rätta, anklagats för ”just så-berättande” (just so-storytelling på engelska, red anm), som innebär att man väljer en intressant historia och sedan ett par fakta för att stödja den. DCIDE ska tvinga fram ett mer rigoröst tillvägagångssätt där man i en viss ordningsföljd lägger fram och undersöker alla relevanta bevis från genetik, neurovetenskap, epidemiologi och andra områden. På det sättet kan man genom modellen omvandla ”cherrypicking”-berättelser till hypoteser som man faktiskt går att jämföra och konstatera som antingen bristfälliga eller tillräckliga, säger han.

Två olika evolutionära teorier om autism
Adam Hunt har i sin artikel tittat närmare på två vanliga evolutionära förklaringar till autism. Den ena tar fasta på att autistiska drag som hyperfokus, en god blick för detaljer och mönster, kognitiv uthållighet och starkt minne har varit värdefulla under historiens gång och gett autistiska personer särskilda nischade roller och uppgifter inom gruppen. Det är forskarna Simon Baron-Cohen och Marco Del Giudice som på varsitt håll har bidragit till uppkomsten av systematiserings- och specialiseringsteorin.

– Modellen hävdar att vissa människor har ”systematiserande” sinnen och hjärnor: de lägger märke till regler och mönster i hur saker och ting fungerar, har ett starkt fokus och är duktiga på att se detaljer, medan de är mindre duktiga på social avläsning, säger Adam Hunt och fortsätter:

– Sådana människor hade en värdefull roll i gruppen: verktygsmakaren som behärskade flintastenen, spåraren som läste landskapet och djurbeteenden, specialisten som lärde sig att bemästra eld, som andra förlitade sig på och som var värderad i gruppen, trots att den inte var lika socialt skicklig.

Den andra förklaringsmodellen har utvecklats av bland andra forskaren Bernard Crespi och har en annan – och kanske mindre smickrande – utgångspunkt. Huvuddragen är att starka kognitiva förmågor och intelligens har varit värdefulla och eftertraktade egenskaper under människans historia, medan de autistiska dragen anses ha följt med som en dimension eller ”sidoeffekt” på vägen.

– Den hävdar alltså inte att autism valdes ut för sin egen skull historiskt, utan snarare att de autistiska dragen kom med som en i vissa fall kostsam sidoeffekt via generna för hög intelligens, förklarar Adam Hunt.

Men kan inte den här modellen ha påverkats av dagens negativa syn på autism, och är det inte problematiskt att förklara autism som en ”bieffekt”?

– Ja, det är troligen sant att tendensen att tänka i termer av ”biprodukter” är präglad av samtida, negativa synsätt på autism. Det finns en hög individuell variation inom autismdiagnosen som verkligen gör det svårt för enstaka, svepande teorier. Och som DCIDE-ramverket visar är biproduktsmodellen också problematisk i vetenskaplig mening, inte bara social mening.

Detta kom han fram till
Adam Hunts slutsats är att systematiserings- och specialiseringsmodellen är den evolutionära förklaring som framstår som mest vetenskapligt rigorös.

– Autism syns tidigt i barndomen, följer med hela livet, finns hos både kvinnor och män, och har en förekomst på ungefär 1-2 procent. Det är så många som man skulle förvänta sig, eftersom personer med en systematiserande förmåga skulle uppfylla ett begränsat antal viktiga specialiseringsnischer i en typisk historisk grupp på 100-200 människor, säger han och fortsätter:

– För biproduktmodellen är bevisen mycket sämre, till exempel ger den ingen förklaring till varför autism är så pass vanligt eller varför det debuterar tidigt.

Adam Hunt betonar dock vikten av återhållsamhet i tolkningen av resultaten och han framhåller att människans evolutionära historia är komplex och att olika förklaringsmodeller sannolikt kan överlappa varandra.

– Systematiserings- och ”social nisch”-modellen är den med mest stöd av de existerande alternativen, men samtidigt kan vi inte göra observationer av pleistocen, så detta är slutsatser utifrån indicier, säger han och fortsätter:

– Teorierna utesluter heller inte varandra helt och hållet, eftersom intelligens och systemiseringsförmåga trots allt är korrelerade. Berättelsen om människans utveckling är otroligt komplex och ingen enskild teori kan göra den rättvisa.

Vikten av ett evolutionärt perspektiv
Utifrån det här forskningsspåret, och med hjälp av ett evolutionärt perspektiv på autism, går det att dra flera viktiga lärdomar, konstaterar Adam Hunt. Först och främst kan de problem som autistiska personer ofta möter – och den psykiska ohälsa som de ofta brottas med – i det jäktiga, bullriga och ständigt socialt uppkopplade moderna samhället delvis förklaras av en evolutionär felmatchning.

– Mycket av svårigheterna idag beror på bristfällig ”passform”, inte på individens brister eller misslyckanden. Samma systematiserande tänkande som frodades historiskt kan ha det kämpigt idag, med öppna kontorslandskap, konstant social multitasking, avbrott och tvetydiga krav. Jag påstår inte att det moderna samhället saknar sociala nischer, men problemet är att exempelvis stora delar av arbetslivet inte passar den kognitiva stilen som autistiska personer har.

Han tror också att ett evolutionärt perspektiv kan vara stärkande för individen och även ge en hint om vilka sammanhang som passar ens autistiska personlighet.

– Många autistiska individers kognitiva stil har haft ett verkligt värde historiskt, och har självfallet fortfarande det – i rätt miljö. Ett viktigt budskap är att leta efter en nisch där ens styrkor är själva poängen och huvudspåret medan de sensoriska och sociala kostnaderna hålls låga – istället för att anstränga sig att vara ”som alla andra” och genomsnittligt bra i en miljö byggd för en annans sorts hjärna. Tänk hellre ”var hör jag hemma” i stället för ”vad är fel på mig?”.

Fixa miljön, inte personen
Adam Hunt rekommenderar yrkesverksamma som möter personer med autism i olika sammanhang att fokusera på att undanröja hinder i miljön och dra nytta av de positiva egenskaperna, snarare än att försöka ”fixa” personen. I skolan kan det vara att ta hjälp av individens specialintressen och att reducera mängden påtvingat grupparbete; på jobbet kan framgångsfaktorer vara att bygga yrkesrollen på individens styrkor, ge tydliga instruktioner och reducera mängden sensoriska intryck.

– Styrkorna finns där, men de dyker lättare upp om miljön tillåter dem.

Fler hypoteser ska testas
För Adam Hunt är planen framöver att utvärdera fler evolutionära förklaringar till autism, däribland “The solitary forager hypothesis of autism”, vilken Special Nest skrev om häromåret. Den är skapad av forskaren Jared Edward Reser och argumenterar för att autistiska personer inom förhistoriska jägar- och samlarsamhällen kan ha haft viktiga roller som ensamma födosamlare. Lägre social motivation, förkärlek för repetitiva uppgifter och systematiskt tänkande kan ha varit fördelaktiga egenskaper när de på egen hand sökte och samlade föda, en solitär kraftansträngning som sannolikt gynnade gruppen. Teorin har flera gemensamma nämnare med systematiseringsmodellen – vilken ändå är den som Hunt anser är mest övertygande.

– Båda omformulerar autistiska drag som styrkor snarare än brister och förkastar därmed dagens synsätt som bygger på “broken brain”. Men jag lutar mer åt systematisering- och “social nisch”-teorin, eftersom prevalens- och gruppstorleksdata bättre överensstämmer med en “inom gruppen”-specialist snarare än en ensamvarg till samlare. Dessutom finns få antropologiska bevis för att jägare-samlare regelbundet hade ensamma födosökare ibland sig.

Kommande bok om neurodiversitet
Våren 2027 kommer han att släppa boken The Specialized Mind, där budskapet är att neurodiversitet har varit avgörande under mänsklighetens utveckling och att autism, adhd och andra diagnoser bör ses som en del av den kognitiva mångfalden.

– Jag blev fascinerade av det här forskningsfältet för över tio år sedan efter att ha insett att alla dessa vanliga mentala ”sjukdomar” utgör en djupgående evolutionär paradox: varför finns de i så fall kvar? Det är ett vetenskapligt problem – med social betydelse, säger han och fortsätter: 

– Därför bestämde jag mig att ägna mig åt det, vilket har lett till att jag fortsatte min akademiska karriär och jag skrev den kommande boken. Min plan är att fortsätta tills det har blivit allmänt vedertaget att den ”evolutionära linsen” kan lösa många problem inom psykiatrin.