No excuses: Vad innebär skolmodellen – och vad säger forskningen?

I höstas skrev Ulf Kristersson (M) och riksdagsledamot Josefin Malmqvist (M) i debattinlägg att Moderaterna vill införa så kallade No excuses-skolor i Sverige. Nu vill Moderaterna i Göteborg, tillsammans med L och KD, pröva modellen i ett pilotprojekt.

Förslaget motiveras med behovet av ökad studiero och förbättrade resultat, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden. Axel Josefson (M), gruppledare i Göteborg, beskriver en skola med tydligare ramar och säger till tidningen Göteborgs-Posten:

– Har man inte gjort läxorna tycker jag inte att kvarsittning är en helt orimlig tanke.

”Uppdaterad version av fostransuppdraget”
No excuses beskrivs ofta genom enskilda inslag som skoluniform eller tydliga disciplinära regler. Men modellen är mer omfattande än så. Enligt Gabriel Heller Sahlgren, skolforskare vid Institutet för Näringslivsforskning, handlar det om ett sammanhållet arbetssätt där struktur, undervisning och förväntningar hänger ihop.

– Man kan säga att modellen till viss del bygger på en uppdaterad version av det fostransuppdrag som vi en gång i tiden hade i Sverige.

No excuses kombinerar tydliga ordningsregler med lärarledd undervisning, högt tempo – och ett starkt fokus på både kunskaper och beteenden.

– Elever kan prestera jättebra i skolan och samtidigt snatta godis på rasten. Poängen här är att man i så fall också försöker undvika att de snattar godis, säger Gabriel Heller Sahlgren.

Ett centralt inslag är synen på ansvar. Begreppet No excuses riktar sig i första hand mot de vuxna, snarare än mot eleverna.

– Det ska inte finnas några ursäkter för lärare och för skolan att elever med låg socioekonomisk bakgrund eller invandringsbakgrund presterar dåligt. Man har höga förväntningar att man ska lyckas ändå, säger han.

Visat goda resultat i England
Modellen växte fram i USA under 1990-talet i samband med framväxten av charter schools, offentligt finansierade skolor som drivs fristående. Kring millennieskiftet började begreppet No excuses användas för att beskriva skolor med tydlig disciplin, höga förväntningar och fokus på elever i utsatta områden.

Under 2000-talet spreds liknande arbetssätt till England, där friskolereformen gav skolor större frihet att organisera undervisningen. I flera fall handlade det om att ta över skolor med svaga resultat och förändra dem i grunden. I vissa fall har resultaten nått nivåer som annars förknippas med elitutbildningar, förklarar Gabriel Heller Sahlgren.

– Ett år hade en skola lika hög andel högsta betyg som Eton, en privat pojkskola som kostar 800 000 kronor per år att gå i.

Går stick i stäv med pedagogiken i Sverige
I Norden har skolutvecklingen sett annorlunda ut. Här har skolan under lång tid rört sig bort från ett mer hierarkiskt och fostrande ideal, mot ökat elevinflytande och mer jämlika relationer mellan lärare och elever. Det gör att No excuses-modellen står i kontrast till rådande pedagogiska traditioner.

Samtidigt pekar Gabriel Heller Sahlgren på att modellen skulle ha potential i Sverige idag, då modellen har haft särskilt genomslag i just socioekonomiskt utsatta områden.

Frågan om hur No excuses skulle påverka elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) som autism och adhd är också relevant, menar Gabriel Heller Sahlgren. Han lyfter att ökad tydlighet, struktur och konsekventa regler kan vara en styrka för många av dessa elever:

– En tanke med No excuses är ju att göra det lätt för elever att göra rätt, säger han men betonar samtidigt att forskningsresultat gäller på gruppnivå och att det inte går att dra slutsatsen att modellen fungerar för alla individer.

”Ska vara tillåtet för föräldrar att välja”
Utöver pedagogiska frågor finns också juridiska aspekter av ett införande i Sverige. Svensk skollag betonar elevinflytande, bland annat i arbetet med ordningsregler. Det gör att vissa delar av en strikt No excuses-modell kan vara svåra att förena med dagens regelverk. Även frågor som skoluniform är i dagsläget oklara, liksom att lärare och rektorer är utbildade i en annan tradition.

Men framförallt är det kulturella skäl som gör att Gabriel Heller Sahlgren inte tror att modellen kommer att få ett brett genomslag i Sverige inom en nära framtid.

– Sverige är till mångt och mycket ett medelklassamhälle, och de flesta medelklassföräldrar skulle inte acceptera no excuses-modellen, säger han.

Däremot menar han att modellen kan ha en roll i mindre skala, särskilt i vissa områden.

– Mitt argument är att man ska tillåta föräldrar, till exempel i utanförskapsområden, att välja sådana här skolor för sina barn.