Nästa artikel

Kunskapen om adhd och dess problematik, hos både barn och vuxna, har ökat i en rasande takt under de senaste 20 åren. Hur det är att åldras och bli gammal med adhd vet forskarna däremot väldigt lite om: – Vi är oförlåtligt dåliga på det här området, säger Taina Lehtonen, psykolog och specialiserad på adhd hos äldre.

Tre till fem procent av alla barn har adhd och hos vuxna är det uppskattningsvis två procent som diagnosticerats med funktionsnedsättningen, som man tror är kronisk och därför följer en genom livet. 

Men vilka konsekvenser funktionsnedsättningen har haft på svenskar som är över 65 år och som inte hade möjligheten att få varken en diagnos eller rätt behandling, finns det väldigt lite kunskap om.

Psykologen Taina Lehtonen (tidigare hette hon Guldberg-Kjaer) berättar att hon var verksam på minnesmottagningen i Hässleholm när hon för lite mer än tio år sedan började fundera kring och uppmärksamma att en del äldre patienter som kom vid demensfrågeställning visade upp drag av adhd men saknade diagnos:

– Vi var nog rätt tidiga på det här lilla landssjukhuset i Hässleholm att ställa adhd-diagnoser på äldre personer, säger psykolog Taina Lehtonen som började samla in data 2003 och som 2013 disputerade med avhandlingen ADHD in Old Age: Self-rated Symptoms and Clinical Information from a Population Based Swedish Sample Aged 65 and older.

Studien, där 1500 personer födda 1924-1939 fick fylla i ett självskattningsformulär, fick viss massmedial uppmärksamhet och avslöjade ett livslångt lidande hos de där man gjorde en bedömning att de troligtvis har och har haft adhd hela livet:

– Det som är så förfärligt är att de här människorna har känt sig så avvikande från andra. Att de känner att de bara har misslyckats och att det är deras eget fel att livet har blivit som det har blivit, säger Taina Lehtonen och fortsätter:

– Det är rätt tungt för många äldre som har adhd och de har en negativ självbild och jättedåligt självförtroende. Det har i princip varje person med adhd som gjort självskattningen rapporterat om.

Förutom ett livslångt känslomässigt lidande med ett vanligt förekommande av depression, ångest och självmordstankar fanns det även negativa hälsoeffekter rent fysiskt:

– Det som vi hittade rent somatiskt, hos de man kunde misstänka att de hade adhd, var att de oftare hade hjärtsjukdomar och diabetes typ 2 än andra i samma ålder. Dessa äldre kostar stora pengar för sjukvården och de söker sjukvården oftare än sina jämnåriga. Dels är det effekter av att man inte har uppmärksammat deras adhd-problematik tidigare i deras liv, vilket har resulterat i en annan, sekundär problematik, än deras kärnsymptom och dels beror det på att de inte fått rätt stöd och behandling i tid, säger Psykolog Taina Lehtonen och fortsätter:

– Det är det här priset äldre med adhd har fått betala för att de överhuvudtaget lyckats bli gamla. För det är inte heller alla med adhd som blir det.

Hon hänvisar till en holländsk studie där man också tittat på adhd hos äldre människor. Studien har visat på att en högre alkoholkonsumtion och att rökning är flera gånger så vanligt bland äldre med adhd än hos övriga befolkningen. Dessutom en ökad förekomst av övervikt, astma, sömnproblem och migrän.

– De som har självmedicinerat och levt ett hårt liv, där kriminalitet i vissa fall varit ett inslag, kanske inte har blivit så gamla som 65 år. Hos de som faktiskt har blivit 65 år är alkohol och rökning vanligast förekommande sätten att hantera sina svårigheter. Det har sitt pris. Alkohol är svårdoserat och kan leda till bekymmer och emellanåt missbruk.

"Vi måste få kunskap om hur livsloppet ser ut"

Under intervjuns gång är hon noga med att påtala att det är svårt ”rent forskningsmässigt” att uttala sig tvärsäkert om vad resultaten egentligen visar. Trots att forskningsresultat i både Holland* och Sverige visar på samma problematik för äldre med adhd:

– I och med att det här är väldigt pionjär forskning med studier som är publicerade 2013, 2014 och 2015 och det nästan är ingen som tidigare har tittat på det här rent forskningsmässigt, när det gäller äldre, är det en väldigt jungfrulig mark och den här forskningen måste replikeras massor med gånger, i massor av olika länder för att det ska hålla. Men det är tydligt att vi hittills har fått väldigt likartade resultat och ingenting från min kliniska vardag säger emot detta utan tvärtom.

– Vi är oförlåtligt dåliga på det här området och det här är en grupp som är totalt diskriminerade, för det finns nästan ingen kunskap på området. Det finns så lite kunskap och den som finns används överhuvudtaget inte.

Det finns också ett värde, menar Taina Lehtonen, i att forska mer kring åldrande och adhd – eftersom barn och unga vuxna som idag får en diagnos också åldras:

– Alla barn eller unga vuxna som idag får diagnosen kommer sannolikt att bli äldre. Vi måste få kunskap om hur livsloppet ser ut för gruppen och individer med adhd, för att vi ska kunna ta fram och erbjuda rätt sorts hjälp senare i livet. Det är mitt absolut viktigaste budskap. Att se adhd i ett livslångt perspektiv.

Hur skulle du säga att det är att åldras och bli gammal om man har adhd?

– Man kan ha olika scenarion kring adhd på ålderns höst. Det kan bli en stor förändring om man diagnosticeras med adhd som äldre och då finns det goda möjligheter att de tjugo-trettio åren som finns kvar av livet kan bli riktigt bra. Det är min kliniska erfarenhet efter att jag utrett och behandlat patienter.

– Men det kräver att man identifierar det, sätter in de stödåtgärder som behövs och där kan medicinering ibland räknas in. Man har rätt att ställa krav på att detta ska tas på allvar och inte nöja sig med att vi inte bryr oss om personer som är 65 år. Dessa som är äldre har samma rätt som andra och de ska inte diskrimineras i vården.

 

*Källor 

Semeijn EJ, et al.(2013). Journal of the American Geriatrics Society.

Michielsen et al. (2012),Journal of Affective Disorders.

 

Kooij et.al Psychol Med. 2005 Jun;35(6):817-27)

Läs mer: 

Kategorier: 
Landsting
Annons