Nästa artikel

  • Anton Sjögren

Det är skillnad på att sätta tydliga gränser och att tillämpa gränssättning. När vi tar bort barnets rätt att bestämma över sig själv och utövar makt och tvång måste vi fundera över om det verkligen är rätt väg att gå, säger Anton Sjögren, leg. psykolog och medlem i lågaffektiva psykologers nätverk.

Det är en förälders uppgift att ställa krav på sitt barn. Föräldrar måste också kunna ställa krav på barnet som barnet normalt inte hade ställt på sig själv. Ett barn kan inte överblicka och ställa relevanta krav på sig själv, menar Anton Sjögren, leg. psykolog och medlem i lågaffektiva psykologers nätverk.

– Det finns ingen mening med att ställa krav på ett barn som barnet inte klarar av. Därför måste man som vuxen ställa relevanta krav som barnet får möjlighet att leva upp till. Annars genererar det idel misslyckanden.

Anton Sjögren menar att man behöver hjälpa barnet att hantera sin kravfyllda vardag på bästa sätt. Men inte genom att undvika alla jobbiga moment i vardagen.

– Barnet har inte rätt att styra bara för att vi vuxna vill minimera jobbiga konflikter eller för att det inte ska uppstå ångest hos oss själva. Vi ska inte heller tvinga barnet till något bara för att få som vi vill. Det är inte rimligt att krafttag ska gå före struktur, förutsägbarhet och barnets medbestämmande i kravfyllda moment.

 

Skapa förtroende hos barnet
Förebygga, strukturera och ligga steget före är tre saker som Anton Sjögren poängterar om och om igen.

– Om vi som föräldrar har möjlighet att anpassa en situation utan att använda våld och makt för att få som vi vill så är vi skyldiga att göra det. Kraven ska ställas på barnet, men vi behöver fundera på hur kravet ska ställas.

Det går att ställa samma krav och få samma mål utan att inskränka på barnet. Det går att skapa tillfällen då du når samma resultat med barnet utan att varken ha använt makt, försämrat din föräldraroll eller auktoritet. Du har snarare stärkt den när du lyckas med det, menar Anton Sjögren.

– Utifrån mognad behöver barnet ha inflytande i de beslut som rör hen själv. Det är viktigt med delaktighet och att man känner att man räknas i beslutsfattandet. Vi måste vara restriktiva med att köra över barn.

Anton Sjögren menar att det är av yttersta vikt att fundera över hur vi skapar begriplighet, förutsägbarhet och tydlighet utan makt och tvång.

– Det är då vi vuxna skapar ett stort förtroendekapital inför de gånger som det kanske verkligen gäller att få sin vilja igenom. Barn som bara får höra ”Därför att jag säger det” har inte det förtroendet för den vuxne, för barnet förstår inte. Det är också stor skillnad på att säga: ”Jag förstår att du gärna hade suttit en stund till vid datorn, men nu behöver du stänga av så du inte blir så trött imorgon” istället för ”Du får inte spela mer. Slå av.”

 

Handlar inte om att backa
Självklart ska man säga nej till ett barn ibland, menar Anton Sjögren. Det man däremot ska vara medveten om är att det kan skapa en frustration hos barnet och att man kan öka krav- och affektnivån i ett sådant läge. Har man en situation som eskalerar och barnet redan är sänkt i sin förmåga kan vara effektivare att använda en avledning än att säga nej för att uppnå det resultat man vill.

– Ofta finns det en instinkt att säga nej för att vi är vana att bestämma, men det finns inget egenvärde i det. Och om ett nej gör att kravet upplevs öka och det blir kaos så finns det ingen vinst med att ställa kravet. Då har vi ställt ett krav som barnet inte klarar.

Ett lågaffektivt förhållningssätt handlar om att vara flexibel, menar Anton Sjögren.

– Det handlar inte om att backa, att inte ställa krav och vara undfallande. Då har man inte förstått vad det handlar om.

Istället menar Anton Sjögren att man ska bygga bort negativa situationer genom att anpassa miljön runt barnet.

– I en familj finns det alltid friktion och det kan vi inte helt komma undan. Men när vi märker att det blir konflikter om och om igen så måste vi hitta lösningar. Vi måste tillrättalägga innan och förutse vad som kan komma att ske.

 

Krav efter förmåga
I en familj med flera barn, varav ett eller flera har funktionsnedsättningar kräver extra mycket struktur och förberedelser. Ju mer en familj kan ställa miljön till rätta desto bättre blir det för barnet och belastningen minskar då även på syskonen, menar Anton Sjögren.

– Jag tror att man får tänka att syskonen har fler färdigheter än barnet med NPF-diagnos. Det handlar inte om att det moraliskt borde vara så, utan att de faktiskt kan ta mer ansvar. Förmågorna och förutsättningarna i syskonskaran varierar och där måste föräldrarna vara flexibla och ställa sina krav utefter det.

Det finns inget egenvärde i att skapa plikttrogna, lydande vuxna som bara gör som man säger, menar Anton Sjögren.

– Vi vill ju skapa trygga, tillitsfulla vuxna. För att lyckas med det behöver vi ställa krav, massor med krav som också blir svårare med tiden. Man kan komma långt med begriplighet, struktur och varför det förväntas något. Alla är dåliga på att följa en regel eller en lag som vi inte förstår.

Kategorier: 
Metoder
Annons