Så kan föräldrar hjälpa barn att utmana social ångest

– Social ångest försvinner egentligen aldrig, så den här boken handlar om att hjälpa barnen att acceptera de jobbiga känslorna. Det kommer alltid att vara nervöst att prata inför folk, men man kan träna och vänja sig vid hur det känns, säger Lars Klintwall.

Lars Klintwall är legitimerad psykolog och forskare vid Karolinska Institutet, där hans fokus är individualiserad psykologisk behandling av barn. Han vill nå ut med ny forskning och kunskap och ägnar sig därför också åt att föreläsa och skriva böcker. Tidigare har Special Nest berättat om boken Leka, prata, äta – övningar för barn med särskilda behov, men också om boken Veterinären som var rädd för hundar, en barnbok som vill hjälpa barn att utmana specifika fobier.

Nu har Lars Klintwall, tillsammans med illustratören Amanda LeCorney, kommit ut med barnboken Stjärnan som var rädd för publiken. Den passar barn i åldrarna tre till åtta år och vill uppmuntra dem att känna igen och acceptera de känslor som kan uppstå vid social ångest. I boken får läsaren möta Anton och Jasmin som har sett fram emot en konsert med sin idol Jojo, men när de kommer fram till entrén sitter stjärnan utanför och gråter. Det kan inte bli någon spelning eftersom stjärnan är rädd för att uppträda inför publiken.

– Jag ville att stjärnan skulle ha glamstil med tydliga scenkläder, fjädrar och smycken. Många barn gillar ju att klä ut sig och det är en dröm att stå på scen, men som boken beskriver så kommer rädslan ibland i vägen för det fantastiska som både barn och vuxna kan sukta efter, säger Amanda LeCorney.

Risk att fastna i blyghet och social ångest
Oro och ångest är vanligt hos barn och att ha olika rädslor ingår i en normal utveckling, men det finns barn som utvecklar så stor ängslan att den blir ett hinder. Ibland leder det så långt som till social fobi, ett ångestsyndrom som innebär intensiv oro och en känsla av fara. Den här känslan kan uppstå när barnet måste stå i centrum för andras uppmärksamhet och upplevelsen är ofta både fysisk och psykisk.

– Flickor drabbas oftare av olika ångesttillstånd och vi vet att risken är högre om man har varit utsatt för mobbning. Vi vet också att risken är högre om en förälder har en ångestdiagnos. Det finns en genetisk komponent, men oftare beror det på att, om en förälder tycker sociala sammanhang är jobbiga, så undviker de sådana situationer. De tänker kanske att barnet inte ska behöva vara med om dessa situationer, men då är risken stor att barnen inte får öva, säger Lars Klintwall.

De flesta föräldrar kan nog känna igen att deras barn blir nervösa när de ska uppträda inför publik, gå på kalas eller börja på en ny aktivitet. Blir barnen så oroliga att de helt undviker nya eller större sociala sammanhang är risken att de går miste om roliga och lärorika saker.

– Skillnaden mellan vanlig blyghet och social fobi är inte skarp, utan det är en skala. Bokens underrubrik ”hjälp ditt barn att hantera social ångest” handlar inte om var barnet befinner sig på den skalan, utan om rädslan hindrar barnet från att göra något som det vill. Vissa barn är inte supersociala och det går ju bra att vara blyg, det ska man inte söka hjälp för. Men om barn i skolåldern vill göra saker och inte klarar av det, då kan de behöva hjälp, säger han.

Problematiken vid social ångest är just undvikandet, genom att undvika uppmärksamhet och sociala sammanhang kan den som har ångest få tillfällig lindring. Samtidigt bidrar beteendet till att vidmakthålla ångesten, det vet forskningen idag, berättar Lars Klintwall.

– Man kan fastna i att undvika de situationer och därmed de känslor som rädslan väcker och det hjälper inte långsiktigt. I stället ska man göra något med känslorna, göra de saker som känns jobbiga, samtidigt som man får en naturlig reaktion, ett adrenalinpåslag.

Att öva i små steg hjälper
På ett lekfullt sätt uppmuntrar barnen i boken stjärnan att utmana sina rädslor. När Jojo berättar att han ”fick ont i magen, hjärtat slog snabbt och jag blev skakig i benen”, då förklarar Anton att ”när man ska göra nåt läskigt blir kroppen redo att jobba”. Hjärtat slår snabbt och hårt, så att blodet kommer dit där det behövs. Med den kunskapen hjälper barnen stjärnan att öva i små steg på det som har orsakat rädslan och de upptäcker att nervositet är en del av livet, kanske till och med något bra.

– Man ska försöka vända ångestkänslan till styrka och förstå att hjärtklappning kan ge energi. Det hoppas vi kunna förklara med bokens perspektivskifte. Om vi vuxna vill hjälpa barn med ångest ska vi inte försöka få dem att bli av med känslan, utan få dem att utsätta sig för det som känns obehagligt, det kallas exponering, säger Lars Klintwall. 

Det som fungerar är att öva i verkligheten, betonar han och i boken hjälper barnen sin idol att våga stå på scenen igen. Jasmin säger: ”Kom ihåg – om du känner en klump i magen, skakiga knän eller att hjärtat slår snabbt – då är det kroppen som blir redo för att sjunga.”

– Det vänder när stjärnan förstår att de fysiska uttrycken för nervositet faktiskt kan hjälpa honom. Min egen dotter älskar bilden när stjärnan sjunger bara för hunden och de sitter i en garderob under trappen. Jag tror att hon känner igen sig, när saker är jobbiga går hon ofta undan och pratar med sin docka och finner kraft och stöd. Det kan, tror jag, vara ett sätt att börja närma sig något svårt för barn, säger Amanda LeCorney.

Självhjälp via böcker och film
Råden i boken bygger på vetenskapligt belagda terapimetoder och stämmer väl överens med de råd som Socialstyrelsen ger i sitt kunskapsstöd Blyga och ängsliga barn. De slår fast att man idag vet mycket om oro och ångest hos barn och vilka insatser som hjälper, och de ger följande råd till vuxna:  

• Låt inte barnets rädsla styra dig så att du tar hänsyn till den som om den vore rationell.
• Sätt dig in i hur det känns för barnet, men utan att delta i barnets undvikande.
• Hjälp barnen att känna sig kompetenta och duktiga.
• Ge barnen många vardagssituationer där de kan träna att hantera oro.
• Uppmuntra barnen att berätta om jobbiga erfarenheter och känslor så att de lär sig att känna igen känslor av oro, ledsenhet och ilska.

Vissa barn kan behöva mer hjälp och då kan föräldrar vända sig till elevhälsan, första linjens psykiatri* eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) – men att läsa, samtala och sätta ord på känslor kan räcka långt.

– För mig som jobbar med kognitiv beteendeterapi är det inget magiskt som sker i terapin, det som händer där ska också hända i verkligheten. Alla knep som leder till att barn och föräldrar kan göra rätt i verkligheten är ju bra, som att läsa tillsammans. När vi började skriva tänkte vi att målgruppen var barnen, men vi förstår nu att det är föräldrarna och barnen, så att de får ett gemensamt språk. Det fina är om det uppstår ett samtal, säger Lars Klintwall.