Nästa artikel

Behandlingshemmet Egehem i Västervik tvingas välja vilken grupp patienter de ska inrikta sig mot. Detta trots att flickorna i patientgruppen ofta har en mängd problem, som inte kan fångas i en enda diagnos. Och trots att behovet finns, är personalen orolig för att fler ska hamna mellan stolarna och inte få någon hjälp.

På behandlingshemmet Egehem i Västervik bor 17 flickor mellan 13 och 22 år. Alla har någon typ av destruktivitet eller depressivitet och vårdas för självskadande beteende.

– Väldigt ofta har flickorna en NPF-diagnos, ofta inom autismspektrat, säger Elisabet Strid Ege, verksamhetschef.

På Egehem arbetar de i en hemlik miljö, alla flickorna bor där på heltid under behandlingstiden. På plats finns psykolog, behandlingspedagoger, socialpedagoger, sjuksköterska, barnpsykiater, undersköterska och DBT- och individualterapeuter. Alla har utbildning inom autism och NPF.

– De här flickorna faller ofta mellan stolarna i samhället. Vår strategi är att hitta en allians och förtroende hos dem, säger Elisabet Strid Ege.

 

Psykoedukation för självmedvetande
Personalen på Egehem arbetar mycket med ett inslag som kallas psykoedukation, vilket innebär att ge objektiv information om problematiken som flickorna dras med. Hur brukar problemen uppstå? Hur tar de sig uttryck? Målet är att flickorna på så sätt ska få större vetskap om sig själva.

– Vi tar reda på vad diagnoser innebär, hur man kan underlätta för att få acceptans för sig själv och hitta vem man är. Då kan man landa i det utan att känna sig konstig. Det är okej att vara annorlunda. Man behöver förstå sig själv, den person man är och sin funktionsnedsättning, säger Maria Dahlqvist, behandlare.

Många av flickorna som kommer till Egehem har farit illa i livet. Inte sällan har de bott på olika familjehem och legat inne på psykiatrin.

– De är ofta livrädda för vuxna och har tappat allt förtroende för dem. Det är också jättesvårt med gränsdragningar när man har en NPF-diagnos, därför jobbar vi mycket med vad som är “normalt”, säger Elisabet Strid Ege.

– Många tjejer har inget ”normalt” att relatera till, och hur ska du kunna veta vad du letar efter om du inte upplevt det?, säger Maria Dahlqvist.

Självskadebeteenden som skärning, ätstörningar och sexuella utageranden är vanligt hos flickorna på Egehem.

– För oss är det inte olika saker, för oss är det en människa som använder olika sätt att uttrycka saker man inte hittar ord för. Vår roll blir att respektera att de hittat ett sätt att hantera sin ångest, samtidigt som vi vill visa på att det finns andra sätt, säger Maria Dahlqvist.

 

Svårt att välja en enda målgrupp
Men det är uppenbart att alla inte ser på ångest på samma sätt som personalen på Egehem. Elisabet Strid Ege berättar att olika myndigheter – både Socialstyrelsen, Länsstyrelsen och senast Ivo – ställt krav på att hemmet ska bestämma exakt vilken målgrupp man riktar sig mot.

– De vill att vi ska specificera och välja antingen anorexi eller skärning, men jag hävdar att man inte kan göra så, säger hon.

Hon får medhåll av barnpsykiatern Håkan Jarbin, som har stor erfarenhet av barn och ungdomar med liknande, komplex problembild. Han menar att man inte kan ställa så strikta krav på uppdelning eftersom problematiken varierar så mycket över tid. Delvis har variationen att göra med den stormiga sits ungdomarna befinner sig i.

– Om man har svårt för något i vanliga fall, såblir man ännu mindre flexibel när hela livet gungar på det här sättet, säger han.

Eftersom problemen tar sig olika uttryck kan ungdomarna glida in och ut ur olika diagnoser över tid. Rent formellt kan de därför förlora sin rätt att få vara på ett behandlingshem. Men hjälpbehovet kan fortfarande vara lika stort.

– Man kan vara stolpe ut på tre diagnoser. Om man exempelvis ligger på gränsen till mental retardation, gränsen till adhd och gränsen till autism kan man vara ganska dåligt fungerande, och i stort behov av insatser. Men eftersom man inte uppfyller någon diagnos får man ingen insats. Det är ju helt tossigt, säger Håkan Jarbin.

Elisabet och Maria berättar om flickor som tvingats ut ur verksamheten eftersom de inte längre faller inom ramen för HVB.

– De snurrar bara vidare i systemet, det är fruktansvärt för den enskilde individen, som känner att “ingen vill ha mig”, berättar Elisabet.

Elisabet menar att alla barn och ungdomar med destruktiva beteenden är i behov av samma miljö, och därför ska man kunna hjälpa alla.

– En tjej som skär sig kanske stjäl rakblad för att hon inte kommer över dem på annat sätt. En person kanske drogar för att de behöver lugna sig. Vi måste ha en viss tolerans för att man kliver ur en given målgrupp, annars missar man unga människor, säger hon.

 

Tvingas fuska med kriterierna
Håkan Jarbin menar att vårdpersonalen, som sätter diagnoserna, tvingas bryta mot reglerna för att hjälpa sina patienter att få rätt stöd.

– De tvingas fuska med kriterierna, det är ju så det blir. Om det exempelvis finns en insats som bara godkänner dem med autism, då skiter man i symtom som ligger under och sätter diagnosen autism så att de får sin insats. För att man fattar att de behöver den. Det är inte bra att det blir så här, men reglerna är inte förenliga med vad som funkar i verkligheten, säger Håkan Jarbin.

Hur ska då reglerna förändras för att barn med komplex problematik ska slippa hamna mellan stolarna? Enligt Håkan Jarbin behövs ett större flexibilitet i hur man tänker kring behov.

– Man måste få tänka lite friare, och se det som en behovsprövning, i stället för att bara titta på en viss diagnos. Vad är det som är fel, och  vad är det den här personen behöver? Då måste man få lägga ihop flera problemområden på en gång. Man måste se skogen, annars står man bara och räknar träden, säger han.

Läs mer: 

Kategorier: 
Liv & Hem
Annons