”Blyghet är inte ett fel som behöver rättas till”

Just nu blir det många timmar i bil och ett ”liv i resväska” för Arjeplogbon Åsa Jonsson. Sedan något år tillbaka föreläser hon runt om i landet om sina erfarenheter som hemmasittare, vilka ligger till grund för den nyligen släppta boken ”Helt orimligt”. 

– Det har verkligen varit en märklig, mäktig och jobbig upplevelse att skriva boken. En salig blandning av känslor, säger Åsa Jonsson på djupaste norrbottniska dialekt när Special Nest ringer upp, och hon fortsätter:

– Det finns ett stort behov av att prata om de här sakerna och jag hoppas verkligen att boken ska visa hur blyghet, psykisk ohälsa och frånvaro kan kännas inifrån. Jag vänder mig till alla, inte bara till andra hemmasittare utan också till närstående som i sin omgivning har någon som är lite vilsen och bortkommen.

Blygheten blev en ”grej”
Åsa Jonsson tyckte om själva skoluppgifterna och hade lätt för dem, eftersom hon föddes med ett läshuvud. Men skolmiljön i övrigt, beskriver hon, skapade en stark, underliggande panikkänsla som ”kändes i hela kroppen”. Hon drabbades ofta av tunghäfta och ville inte synas eller höras i sociala sammanhang, särskilt inte på rasterna. Men hon syntes och blygheten tenderade snarare att bli föremål för elakheter.

– I vissa sociala konstellationer kunde jag till exempel få höra ”varför säger du ingenting, varför är du så tyst”. Eller så kunde någon när jag gick förbi i korridoren plötsligt skrika till för att framkalla en reaktion. Det var hela tiden fokus på ”inte pratandet”, till exempel om jag sa någonting kunde svaret bli ”jaja, så du kan prata”. Det var få personer som höll på sådär, men det påverkade mig mycket.

En röd tråd i boken är den bästa kompisen som Åsa Jonsson gick med i grundskolan. Kompisen var också blyg och deras relation blev ”tokviktig”.

– Vi kunde mötas i blygheten och fann varandra, säger hon och lägger till:

– Det var också så att många accepterade min blyghet och lät mig vara osynlig, men då hade blygheten redan gjorts till en ”grej” av andras elaka kommentarer.

Separationsångest i spåren av morfars bortgång
Blygheten skapade inte några direkta problem på lågstadiet, men under mellanstadiet förvärrades ångesten och Åsa Jonssons vilja att vara hemma blev allt starkare, med ökande ströfrånvaro som följd. Förutom elaka kommentarer var det också en rad skolmoment som skapade stort inre motstånd: grupparbeten i olika konstellationer, att tvingas redovisa eller svara på frågor inför klassen. Och i samma veva som skolsituationen var en daglig kamp för henne, blev Åsa Jonssons morfar sjuk och gick sedan bort. Det här ledde till en stark separationsångest och oro över hennes mamma.

– Döden blev ett faktum för mig och jag blev himla rädd att mamma också skulle dö. De tankarna, i kombination med hur det var i skolan, gjort att livet blev jättejobbigt. Då började jag vara hemma allt oftare för att vara helt säker på att mamma kom hem från jobbet, att hon levde, samtidigt som jag slapp skolan. 

Möttes av tvång – och ointresse
I sexan fick hon slutligen träffa en kurator – ett möte som har etsat sig fast i Åsa Jonssons minne. Kuratorn var inte ett dugg intresserad av hennes situation eller henne som person, utan hänvisade till skolplikten och hotade med att ”vi kommer att släpa dit dig”.

– Den här skrämseltaktiken ”fungerade” för jag gick tillbaka till skolan, men det var i slutet på sexan och bara en kort tid kvar till sommarlovet, så jag visste att jag var tvungen att hålla ut litegrann, säger hon och fortsätter:

– Det är skrämmande att mötet med kuratorn inte handlade om varför skolan var så jobbig för mig eller hur ångesten kunde hanteras. Då hade jag förvisso inte förmågan att sätta ord på min blyghet, men jag upplevde att kuratorn ändå inte var intresserad.

Åsa Jonsson vill understryka att hennes föräldrar alltid uppmanade henne att gå till skolan. Det är ”bara så man beter sig”; skolan och jobbet sköter man, punkt slut.

– Det tänket har följt med mig som vuxen, när jag till exempel jobbade inom hemtjänsten i Arjeplog var det nära att jag gick till jobbet med njurstensanfall, vilket inte rekommenderas. Jag kan absolut inte säga att det saknades krav och förväntningar hemma, men nej, mina föräldrar har aldrig lyft ut mig med våld och tvång, kastat in mig i bilen och kört mig till skolan, och det är jag idag otroligt tacksam över. Det hade inneburit en ännu större förlust av trygghet för mig.

Omgivningen kan inte hantera blyga personer
Åsa Jonsson värjer sig emot en beskrivning av blyghet som ett problem i sig. Det är bara ett sätt att vara människa på, konstaterar hon, och menar att omgivningen har svårt att hantera tystnaden samtidigt som samhället premierar utåtriktade beteenden.

– Blygheten är inte ett fel som behöver rättas till. I dag är jag inte direkt blyg längre, och många tror inte på mig när jag säger att jag var väldigt blyg i skolan, men i grund och botten är jag fortfarande en person som trivs i mitt eget sällskap och hämtar energi i det lugna.

När Åsa Jonsson kom till BUP på högstadiet kom diagnosen generaliserat ångestsyndrom, GAD, på tal. Men när hon numera blickar tillbaka på sin skolgång kan hon tydligt känna igen sig i beskrivningen av selektiv mutism, ett tillstånd som kännetecknas av en ofrivillig tystnad i olika situationer på grund av starkt ångestpåslag.

– Jag läste om selektiv mutism för några år sedan och herregud, så jag kände igen mig. Jag är nog rätt tystlåten generellt, det är så jag är som människa, men selektiv mutism uppstod nog framför allt i situationer där jag kände mig otrygg.

Kraschen och vändpunkten
I början av högstadiet, som också innebar ett byte till en annan skola i Arjeplog, blev uppförsbacken allt brantare för Åsa Jonsson. Hennes separationsångest, och den sociala ångesten i skolan, nådde nya bottennivåer. Till slut kom hon inte i väg alls på morgonen, trots flera försök som ibland stannade vid brevlådan, ibland redan i sängen.

– En sak som utlöste det här var en dödsolycka, som vi en dag fick höra om på skolan. Och då trodde jag genast att det gällde min mamma, men så var inte fallet. Efter det kunde jag inte gå till skolans alls, säger hon och fortsätter:

– Den tiden var ett helvete som jag inte önskar någon. Att hela tiden pusha sig själv – och misslyckas. Pusha sig själv – och misslyckas igen. Jag åkte fram och tillbaka i en karusell av misslyckande och kände mig väldigt besviken på mig själv.

Vändpunkten kom när hon inom barn- och ungdomspsykiatrin mötte en psykolog som såg henne och förstod grundproblematiken. Psykologen tryckte på stoppknappen, skolgången sattes på paus. Åsa Jonsson ordinerades att vila.

– Min kropp hade kollapsat och var slut av all ångest och av alla ständiga försök.

Fick förståelse och anpassningar
Så småningom fick Åsa Jonsson hemundervisning hemma vid köksbordet, vilket hon är jättetacksam över idag. På det sättet halkade hon inte efter under sjuan.

– Det ställde dock ganska höga krav på mig att själv kunna planera och organisera skolarbetet, och jag har i efterhand förstått att den här lösningen bara var möjlig för att jag ansågs ha ”lätt för att lära”. Det är lite sorgligt att tänka på.

Skolan mötte henne med förståelse och i samband med återgången i början av åttan fick hon flera insatser: hon fick avstå grupparbeten, behövde inte redovisa inför klassen och fick tummen upp att stanna hemma när den bästa kompisen – Åsas trygga punkt i skoltillvaron – exempelvis var sjuk.

Det ledde till att ångesten hölls i schack och att hon kunde gå ut grundskolan med toppbetyg och senare ta examen från samhällsprogrammet på gymnasiet.

– Något som var avgörande för mig i åttan var att skolan sa ”vi ser dig Åsa, vi har koll, i kombination med anpassningarna. Det gjorde att jag helt enkelt kunde släppa mycket av det jobbiga: framför allt rädslan för grupparbeten och redovisningar, säger hon och fortsätter:

– Jag var fortfarande blyg och hade svårt att göra min röst hörd, så om skolan inte hade haft koll hade jag inte själv klarat av att säga ”den här muntliga redovisningen fixar jag inte”. Då hade nog frånvaron fortsatt.

Lång väg mot självacceptans
Men trots att skolgången blev betydligt bättre i slutet av högstadiet och under gymnasiet, så var det i grund och botten bara starten på en resa som handlade om att processa de jobbiga åren och som har pågått stora delar av hennes vuxna liv.

– Att bli hemmasittare, må så fruktansvärt dåligt och känna sig så misslyckad innebär i princip en livslång sorg, inte minst över åren som man har missat eller beslut som man kanske har fattat på grundval av rädsla. Till exempel ville jag gå naturbruksgymnasiet, men det innebar flytt till annan ort och det klarade jag inte av då. Processen för att tycka om sig själv igen har tagit många, många år. Min bild är att många bär på samma känsla av ”vem är jag” efter hemmasittartiden.

Stort Instagramkonto
Som ung vuxen väcktes Åsa Jonsson av revanschlusta och insåg att hon behövde försöka överkomma blygheten och kasta sig ut i världen, i väg från tryggheten i Arjeplog. Till exempel åkte hon på en språkresa till USA och pluggade på Luleå universitet.

– Det var rätt så vilsna år ändå, men jag förstod att jag var tvungen att åka långt hemifrån för att kunna komma ur den där zonen av blyghet.

I dag är hon föreläsare på heltid och driver ett populärt Instagramkonto med över 162 000 följare. Med humoristiskt perspektiv skildrar hon livet och kulturen i Norrbotten, förutom att sprida kunskap om frånvaro och berätta om sina erfarenheter. Men på meritlistan yrkesmässigt finns också tjänster som kommunal enhetschef och HR-partner i byggbranschen.

– En stor del av min resa har varit att acceptera att jag är introvert och inte behöver eller vill prata så mycket i sociala sammanhang. Nu är det ingen som ser mig som blyg längre eller tror på att jag har varit blyg, men det beror troligtvis på att min känslomässiga rädsla inför nya sociala situationer har släppt med tiden.

Hur ska skolan bemöta och stötta elever som är blyga?

– Det som är viktigt, och som bör vara grundinställningen, är att se på blyghet som ett sätt att vara människa och inte ett problem eller fel som behöver rättas till. Ibland under mina föreläsningar möter jag lärare som inte riktigt vågar prata med blyga elever, av rädsla för att störa eller tränga sig på, men min uppmaning är att man ska fråga exempelvis hur helgen har varit – men inte göra det till en grej om svaret uteblir eller är kort. Då kan man istället berätta om sin egen helg.

– Jag tycker även att lärare bör vara vaksamma och fånga upp andras reaktioner som ”varför svarar du inte på frågan” och betona att det är okej att inte svara.

Ny forskning pekar på att tystlåtna och tillbakadragna elever tenderar att hamna i skymundan i samband med grupparbeten. Hur ser du på arbetsformen idag?

– Jag tycker att man behöver ha en stor lyhördhet inför hur olika individer reagerar i situationen och att vi alla utvecklas i olika takt. Många kan behöva att under lång tid få vara i en tryggare konstellation innan man kan utmanas i detta. Jag har efter min tid som hemmasittare blivit skyddad i detta men det har inte påverkat mina möjligheter att klara av grupparbeten senare på exempelvis universitetet eller ute i yrkeslivet.