Nästa artikel

  • Britt-Marie blev som 59-åring diagnostiserad med adhd.
     

Britt-Marie har haft ett rikt liv som, enligt henne själv, har varit fullt av tokerier. Först som 59-åring har hon utretts för adhd och autism. Hon tror att diagnoserna är viktiga för att hon ska få rätt hjälp när hon blir äldre.

Britt-Marie är 59 år och har just fått reda på att hon har adhd. Utredningen är inte klar än, men läkarna tror att hon även har Aspergers syndrom.

– Jag har gått genom hela livet och jag trodde väl aldrig att jag hade någon ”defekt”, säger hon.

Det var när två av hennes barnbarn och sedan kort därefter båda hennes barn diagnostiserats med adhd, add, Aspergers syndrom och autismspektrumdiagnoser som hon förstod att hon också har funktionsnedsättningarna.

– Jag har haft förmånen att jag kan tänka mig in i andras situation, så därför har det varit en blind fläck som jag inte sett. Jag såg det inte hos mina barn heller, även om jag var fundersam när de var små. Då gick jag till BVC och sa att ögonen inte log.

Sköterskorna på BVC bemötte oron med att ”det kan vara så” och försäkrade Britt-Marie att det inte var något fel på deras intellekt.

– Så det blev inget mer förrän de själva i vuxen ålder förstod att någonting var som det inte borde. Då sökte de själva hjälp och fick sina diagnoser. Och när jag såg att både barn och barnbarn fick diagnos så började jag reflektera över mig själv.

 

Alltid varit annorlunda
Britt-Marie började fundera på hur hennes liv har varit. Hur vardagen sett ut, och att hon nog alltid har varit annorlunda. Redan i skolan ansågs hon vara speciell.

– Jag vet att mina klasskamrater sa ”varför går du alltid som i dvala, varför är du inte med?” Jag tyckte det var så konstigt, för jag kände själv att jag var med. Men de upptäckte något som jag inte såg förrän jag var över 50. Att jag faktiskt inte alltid är med i min medvetandegrad även om jag fysiskt är där.

Hon reflekterade inte över det då. Inte heller förstod Britt-Marie att hennes svårigheter med organisation och planering berodde på exekutiva svårigheter. I stället var hon övertygad om att hon var slarvig och lat. När Britt-Marie fick barn blev det ännu svårare för henne att hålla strukturen hemma. Hon hann aldrig med, kom aldrig ikapp, fick aldrig strukturen att fungera eller någon ordning och reda i situationer.

– Allt hängde på att jag visste i vilken hög saker låg. Jag fick stenkoll i röran, men jag fick aldrig ordning. Nu förstår jag att det är omöjligt att klara de där sakerna när man har de här bristerna på en del områden.

 

Varje dag – en teater
Britt-Marie ser nu med facit i hand att en sensorisk överkänslighet också alltid har funnits med.

– När jag uppfostrade mina barn ville jag gärna ha dem nära – på några meters avstånd så att de var trygga och säkra, men jag ville inte ha den typen av närhet att de klängde. Det är inte så att jag inte älskar mina barn, absolut inte. Men jag ville inte ha dem mig.

De sociala koderna som innebär att man förväntas kramas när man ses, har också varit jobbiga för Britt-Marie.

– Jag har varit stel som en pinne och tyckt det varit så obehagligt, men har lärt mig att så här gör man och det går ganska fort och man får stå ut med kramarna, men det är ju ingenting som jag någonsin har velat ha. Man spelar ett spel på hög nivå där man lär sig hur man ska bete på ett sätt så att ingen ska tro att man är konstig. Varje dag är en teater.

 

Sett det som en styrka
Britt-Marie beskriver att hon aldrig varit som den stora massan. Hon har varit orädd, tämligen gränslös och vansinnigt kreativ. Men att förvalta och administrera har aldrig legat för henne.

– I stora delar av mitt liv såg jag det som en styrka. Jag såg inte nackdelarna så tydligt som jag gör nu. Jag har kunnat hitta på idéer som ingen annan kunde. Jag drog land och rike runt och flyttade till andra länder med mina barn, jag tvingade dem att flytta på sig och anpassa sig. Det hade jag inga problem med, men jag klarade inte av att hålla strukturen hemma.

Hon har många gånger stött på besvikelse hos andra när hon drivit idéer och startat projekt utan att fullfölja dem.

– Jag engagerade folk och drog igång projekt, men sedan släppte jag det. Och människor blev så besvikna för att jag inte avslutade. Men jag var inte intresserad av att praktiskt utföra idéer. Jag klarar inte det. Men folk förväntade sig att jag skulle stå kvar som ledare.

I dag, när Britt-Marie förstår att hon har både styrkor och svagheter, kan hon styra sitt beteende på andra sätt, även om hon önskar att samhället var mer accepterande.

– Nu kan jag ju se mönstren och kanske ändra dem en smula också. Men egentligen tror jag att man kan utföra mirakel om man låter sådana som mig ha hand om idébiten och sedan låta de som kan administrera, hålla ordning, sätta in i pärmar och göra register, ta över. Men det funkar inte så. Och därför måste man låta bli hela paketet, så att säga. Det är tråkigt för då blir man ju bara en belastning för samhället, man tillför ingenting.

Hur hade ditt liv varit om du hade fått diagnoserna som 9-åring istället som för 59-åring?

– Om jag fått diagnos när jag var 9 år hade det varit dåligt, för på 60-talet visste man ju ingenting. Då hade jag fått stämpel som handikappad. Men hade jag varit nio år idag hade jag fått mycket mer hjälp och struktur.

Hon menar att hon kanske hade tänkt efter lite mer innan hon satte igång något nytt.

– Om jag hade haft medvetenheten jag fått nu på gamla dagar, hade jag kanske tänkt att eftersom jag har diagnosen och inte kan organisera och slutföra projekt, så kanske jag inte ska starta allt som jag tycker är spännande. Nu har jag istället kämpat enormt. Jag har alltid tänkt att det måste gå för att andra kan. Det slitet hade jag ju besparats.

Däremot tror Britt-Marie att det är svårare att vara annorlunda i dagens samhälle än när hon växte upp.

– Jag tror samhället är hårdare nu, det är tuffare att slå sig fram.

Hon beskriver att hon som mamma till en pojke – som senare visade sig ha adhd – alltid hade fullt upp.

– Min son var fruktansvärt vild som barn. Det draggades i bäckar, han försvann, han klättrade, han ramlade ner. Jag fick springa efter för att skydda ett fysiskt liv. Men föräldrar idag ska hålla reda på så mycket mer saker för att skydda barnen. Nu funkar inte skolgången och så. Det är först i det samhälle vi har idag som det kan spåra ur så pass som det gör.

 

NPF som gammal
Anledningen till att Britt-Marie bestämde sig för att kontakta läkare för att göra en utredning är inte för att ändra hur hon är. Hon vill få diagnoserna konstaterade för att vara berättigad till hjälp när hon blir äldre.

– Jag ser på min mamma nu i sin ålderdom. Hon har fått diagnosen demens. Men jag tror bara det är något de säger, hon har säkerligen samma funktionsnedsättningar som jag. Som det ser ut idag fokuserar ingen på de äldre med de här diagnoserna, och att de har dem i lika stor utsträckning som alla andra. Man tar inte med npf i beräkningen.

Hon beskriver hur hon känner igen sig själv i sin mamma. Britt-Marie tror att hon kommer att behöva mer hjälp ju äldre hon blir.

– Jag märker själv att jag får allt svårare att ta mig upp ur det jag försätter mig i. Exempelvis så har jag samlat på Barbiedockor under några år. Du vet man specialiserar sig på något. Och nu har det varit Barbiedockor och jag kan allt om dem!

 

Ett hem fullt av Barbie
Britt-Marie har cirka 5 000 Barbiedockor, en hel lägenhet full, hon har ett exemplar av allt som givits ut sedan 1959. Dockorna, kläderna och accessoarerna.

– Jag kan varenda detalj runt det. Jag har ordnat för mig själv så att jag äger ett helt hyreshus för att kunna finansiera mitt intresse. Förstår du, det är en sak  jag måste göra för att klara min vardag. Hur många kan sitta med en hel lägenhet med bara Barbiedockor? Det är galet, det ser jag själv. Men nu efter att jag samlat ihop allt, sett det mesta och läst det mesta så börjar andra intressen ta över och då ska allt detta packas ner, fotograferas och dokumenteras för att sedan kunna säljas bort, säger hon och fortsätter:

– Där kommer återigen min brist in, min dåliga sida. Jag kan inte organisera avvecklingen av det. Jag sitter alltså i en lägenhet full av Barbies som jag inte får in någon hyra för, för jag kan inte hyra ut den. Jag sover där själv, men det går inte att bo i detta Barbieställe. Jag måste jobba, jobba, jobba med annat för att få in pengar så jag kan hålla den här verksamheten betald tills jag kan avveckla den och det ser jag ju att jag inte kommer att klara ihop med åldrandet.

Hon tror att diagnoserna kan leda till hjälp från samhället när hon inte längre kan ta sig ur situationer hon sätter sig i.

– Jag kommer behöva boendestöd eller liknande i framtiden. När jag är gammal kommer jag inte att klara av att dra in pengarna för att administrera mina tokiga sidor.

Med tokiga sidor menar Britt-Marie sina specialintressen. En mängd sådana har kommit och gått genom åren.

– Jag är en av Sveriges största uppfödare av Chihuahua, och nu är jag enda och första med en kattras som är nyss godkänd. Jag har haft jordbruk, jag har jobbat på Microsoft som översättare och korrekturläsare. Jag har gjort massor med saker som jag engagerat mig i till 100 procent.

 

Dröm att möta likasinnade
Britt-Marie har, liksom många andra som fått diagnos, gått igenom stadier av chock och sorg.

– Diagnoserna var min blinda fläck, men nu känner jag att jag har benat upp i dem och ett intresse börjar vakna. Jag förstår att många andra fungerar på samma sätt som jag. Det är spännande!

Under åren har hon mött likasinnade, och hon känner direkt gemenskap.

– Det är en pärla här och där. Det känns som man träffar en enäggstvilling. Jag har haft förmånen att hitta en väldigt god vän som är likadan och som jag haft genom alla år. Och jag hade min man också, men han gick tyvärr bort tidigt.

Hon beskriver det som en dröm att få träffa fler som fungerar på samma sätt som hon.

– Så kanske mina barnbarn får det, att de får vara med i en gemenskap där man pratar om sina egenheter och träffar likasinnade. Där tror jag att man kan skapa jättemycket kraft. Tänk att samla idésprutor och visionärer i ett rum när de blivit över 20 år, och utanför så samlar du ett gäng med administratörer som får traska in och ta hand om resultatet med alla idéerna. Det skulle kunna göra stor skillnad!

Annons