Forskaren: ”Högläsningen behöver få högre status i skolan”

I en undersökning av Lärarstiftelsen svarade åtta av tio föräldrar att de läser högt för sina barn varje dag eller flera dagar i veckan – men redan vid fyra års ålder minskar högläsningen. Exakt hur vanligt det är med högläsning i skolans värld är svårt att säga säkert, eftersom forskningen inte har gjort någon systematisk kartläggning över längre tid.

Ann-Katrin Swärd, som har jobbat som lärare i 30 år och som numera är doktor i specialpedagogik med särskild inriktning mot läsning vid Göteborgs universitet, säger att en hel del tyder på att högläsningen har trängts undan.

– Den har gått tillbaka, förmodligen jättemycket. Hemma sitter många barn, men såklart inte alla, med paddan i händerna, i förskolan är det mycket fokus på digital teknik, och i skolan hävdar många lärare att de saknar tid.

Hon fortsätter:

– Det kan hända att en ökning är på gång, med tanke på de senaste årens mediala debatt om läskrisen och den kommande nya läroplanen.

Svårmätt – men många positiva effekter
Utöver att vara en avkopplande stund som kan skapa intressanta samtal och stärka relationen, så kan högläsning bidra till att barnens språkutveckling får en rejäl skjuts framåt, särskilt när det gäller ordförråd och begreppsförståelse. Ann-Katrin Swärd säger att det är en vanlig missuppfattning att exempelvis vardagliga samtal kan matcha eller till och med överträffa högläsningens effekter på ordförrådet.

– En elev ska vid skolstart helst ha 8 000-10 000 ord i sitt ordförråd för att kunna klara sig i skolan och förstå ”skolspråket” – men den här ordmängden växer inte på träd och kommer inte av sig själv, säger hon och fortsätter:

– Man hör ofta att barn lär sig nya ord vid samtal, vilket stämmer. Ett problem är dock att föräldrars samtal med barnen ofta kretsar kring samma saker: vad har du ätit till lunch, vad har ni gjort på förskolan, och så vidare. Samtal om nya ämnen innehåller nya ord, men sådana diskussioner kan vara svåra att få till.

Inte bara ordförråd, också generell språkkänsla
En viktig brasklapp i sammanhanget: förvånande nog är forskningen om högläsningens effekter förhållandevis begränsad och effekterna kan till råga på allt vara svåra att mäta. Men till exempel denna systematiska litteraturstudie från Linnéuniversitet pekar på att högläsning kan gynna ordförrådet, läsförståelsen och läslusten – men det beror också på hur den organiseras. Ann-Katrin Swärd är dock inne på att högläsningens fördelar sträcker sig långt bortom ett växande ordförråd.

– Det handlar framför allt om ordförrådet, men också om en känsla för språk, hur meningar byggs upp, vad en berättelse innehåller. Detta stimulerar fantasin och kreativiteten, utöver att också barnet lär sig att lyssna och genom att lyssna får tillgång till en annan värld utanför den egna, säger hon och tillägger:

– Ett problem idag är att många barn i Sverige lever i socioekonomiskt utsatta hushåll där det inte ens en gång finns en tidning, och där det bara är digitala skärmar som gäller hela tiden. Det är klart att ordförrådet och språkutvecklingen påverkas negativt då. Och det är tragiskt och allvarligt.

Så kan lärare väcka elevernas motivation för högläsning
Ann-Katrin Swärd tycker att högläsning bör vara en prioriterad aktivitet i både förskolan och skolan, just med tanke på vinsterna för ordförrådet och läsförståelsen.

– Ett enkelt sätt är att börja varje morgon med en stunds högläsning, eller att schemalägga den vid en specifik tidpunkt varje dag. Och högläsning är inte bara viktigt för yngre barn, utan det kan även gynna äldre elever och användas i många olika ämnen, som fysik och kemi.

I digitaliseringens tidevarv kan högläsning av fysiska böcker dock ha svårt att konkurrera med korta, effektfulla sociala medier-klipp, som premierar kort uppmärksamhetsspann och ger omedelbar stimulans. För att öka elevernas motivation och engagemang är Ann-Katrin Swärds rekommendation att lärare involverar klassen i valet av böcker, till exempel att varje elev får välja varsin bok och att listan sedan betas av efterhand. Detta kan vara särskilt gynnsamt för elever med autismspektrumdiagnos, där specialintressen kan bli viktiga nycklar till inlärning.

– Jag gjorde en gång en studie med lärare och skolbibliotekarier som upplevde att pojkarna på mellanstadiet slutade läsa, och vi försökte få i gång deras läsintressen igen genom olika aktiviteter, som att bjuda in författare. En nyckel var just att de skulle få välja böcker själva och få syn på alla böcker som faktiskt finns i ett bibliotek, säger hon och fortsätter:

– Det kan vara en bok eller berättelse om vad som helst, så länge det väcker elevens intresse: ormar, ödlor, dinosaurier eller någonting annat.

Dialogens roll vid högläsning
Ett klassiskt misstag vid högläsning är att läsa igenom boken rätt upp och ner, från pärm till pärm. Det är i stället avgörande med pauser, konstaterar Ann-Katrin Swärd, där eleverna får möjlighet att ställa olika frågor om innehållet och dess betydelse – vilket också är sätt för att understödja både ordförrådet och läsförståelsen.

– Många tycker att det är tråkigt att bara sitta och lyssna och behöver få ställa frågor för att bibehålla intresset och motivationen. Detta är ett forskningsfält i sig själv och det finns många typer av bok- och textsamtal, men en viktig sak är att ställa frågor som stimulerar det metakognitiva tänkandet: att få eleven att tolka och fylla i saker som finns mellan raderna, säger hon och lägger till:

– Sedan gäller det förstås att skapa förutsättningar för det, till exempel genom att först berätta lite om bokens innehåll och författaren och kanske ge lite instruktioner: är det några ord som man ska lyssna efter?

Bristfällig träning i högläsandets konst
Ett annat sätt för att väcka och behålla elevens intresse under högläsningen är att försöka levandegöra berättelsen med hjälp av röstläge och mimik. Ann-Katrin Swärd beskriver högläsningen som näst intill en konstform, och precis därför är det illavarslande att momentet får så skralt med utrymme på lärarutbildningen.

– Jag har jobbat som lärare i 30 år, varav 15 år som speciallärare, och när jag gick lärarutbildningen var det mycket fokus på metodik. Jag minns till exempel att jag skulle lära mig Elsa Beskows ”Solägget” utantill för att kunna berätta den på ett levande sätt. Herregud, vad jag tragglade med den texten.

– Men idag får lärarna träna alldeles för lite på att läsa högt, även om de förstår teoretiskt hur viktigt det är både att träna och att använda sin röst och göra pauser i högläsningen. Då är det lätt hänt att högläsningen bara blir en fruktstund, medan själva berättelsen och samtalet kring den blir mindre viktig.

Missriktad välvilja gör att ”svåra” böcker avfärdas
En annan vanligt förekommande fallgrop vid högläsning, menar Ann-Katrin Swärd, är att lärare för lättvindigt väljer bort böcker på grund av att de anses svåra och att eleverna inte direkt begriper vissa ord i berättelsen.

– Men högläsningen går ju ut på att eleverna ska lära sig orden, att läraren ska förklara dem och att ni ska bearbeta dem tillsammans i klassen. Det är faktiskt att fördumma eleverna att på grund av några svåra ord välja bort böcker som är jättebra. Tyvärr verkar det vara vanligt, säger hon och tillägger:

– Jag har mött en hel del lärare som valt bort Astrid Lindgrens böcker med den motiveringen. Men hennes böcker är ju exceptionellt bra och ”outstanding” på alla sätt: ordrikedomen, meningsuppbyggnaderna, berättandet, alltihop.

Interaktiv läsning med olika material kan öka delaktigheten
Ann-Katrin Swärd understryker dock att hon förstår att lärare som väljer bort förment ”svåra” böcker gör det av välvilja och för att säkerställa att alla elever hänger med i högläsningen. Men hon menar att detta också återspeglar en felaktig föreställning om att elever med exempelvis neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte kan lära sig.

– Tyvärr finns en tendens att tänka att exempelvis en elev med autism är si eller så, istället för att ha tilltro till elevens och ens egen förmåga och fokusera på lösningar, ett förhållningssätt som jag kallar för positiv specialpedagogik

Hon berättar om ett exempel. På en anpassad grundskola som hon besökte genomfördes en interaktiv högläsningsstund där själva berättelsen kompletterades med bilder på en digital skärm och Pippi-dockor som eleverna fick pyssla med.

– Det är ett bra exempel på hur berättelsen kan levandegöras: eleverna kunde följa berättelsen på bilderna på skärmen och fick hålla i dockor som hade koppling till boken, vilket gjorde det lättare att få till ett samtal.

Dubbel känsla inför framtiden
Den nya läroplanen och de senaste årens debatt om läs- och skrivkrisen gör Ann-Katrin Swärd försiktigt optimistisk att utvecklingen kanske ändå går åt rätt håll. Men, hon befarar samtidigt att det digitaliserade samhället i kombination med AI gör att högläsningens position och läsförmågan generellt riskerar att försvagas framöver. 

– Jag har inget emot den digitala världen, men det digitala berättandet kan inte ersätta högläsning av en levande människa, och min farhåga om jag ska spekulera om framtiden är att läs- och skrivkunnigheten kommer att bli allt sämre, vilket är allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv.