”Elever måste få öva på att skriva – varje dag”

I början av september framkom att svenska 15-åringars kunskaper i läsförståelse fortsätter att sjunka och nu befinner sig på historiskt låga nivåer enligt den internationella kunskapsmätningen Pisa. Mycket tyder på att också förmågan att skriva är i en utförslöpa. I en uppmärksammad enkätundersökning av fackförbundstidningen Ämnesläraren från början av 2026 uppgav grundskole- och gymnasielärare att elever inte behärskar grundläggande skrivregler eller kan stava på ett åldersadekvat sätt.

Heidi Selenius, speciallärare och docent i specialpedagogik vid Stockholms universitet, är en av dem som tycker att skrivundervisningen orimligt ofta får spela andrafiolen, både inom den pågående skoldebatten om läskrisen och inom pedagogikforskningen.

– Läsningen får mycket mer fokus än skrivandet, egentligen på alla nivåer, trots att de hänger ihop och har nytta av varandra. Den som kan läsa får ett större ordförråd som kan repeteras via och användas i skrivandet, som i sin tur är centralt för att organisera och visa kunskap. De här förmågorna skapar viktiga synergieffekter för varandra, säger hon i en intervju med Special Nest.

Lyfter behovet av mängdträning i skrivande
Tillsammans med Linda Fälth, professor i pedagogik vid Linnéuniversitet, är hon aktuell med ”Läsa och skriva – undervisning på vetenskaplig grund” som ska ge lärare teoretisk och praktisk vägledning för läs- och skrivundervisning på mellanstadiet. I boken tar de bland annat upp The Simple View of Writing, en teoretisk modell som beskriver de nödvändiga ingredienserna för att kunna skriva en text: dels den tekniska biten i form av förmågan att forma bokstäver, stava och sätta punkt, dels förmågan att kunna producera hela texter med lämpliga ordval och meningsuppbyggnader, utifrån specifika idéer, genrer och mottagare. En av deras käpphästar är att skrivande kräver samma systematiska mängdträning som allt som oftast är nyckeln för att nå ett läsflyt.

– För att skrivförmågan ska erövras behövs en systematisk och explicit undervisning i alla skrivandets steg och moment, en hanterbar progression och inte minst övning. Mycket övning, hela skolgången och i alla ämnen, eftersom skrivande underlättar inlärningen. Elever behöver få möjlighet att skriva varje skoldag och det gäller redan under lågstadiet, säger Heidi Selenius.

Handskriftens återtåg
Heidi Selenius vill slå ett slag för handskriftens betydelse och fördelar, till exempel för vår förmåga att minnas, fokusera och vara kreativa – en fråga som har börjat få mer uppmärksamhet inom forskningen när digital undervisning har blivit norm.

– Digital teknik, som att skriva på dator i det här fallet, bör inte vara förstahandsalternativet, utan alla elever bör få chansen att lära sig skriva med penna. Och det tar tid att lära sig, lite längre tid vissa elever, men om vi är för snabba med att föreslå digitala alternativ utesluter vi också möjligheten att lyckas för eleven att faktiskt lära sig skriva för hand, säger hon och fortsätter:

– Det ena utesluter inte det andra. Man behöver inte plocka bort datorn för alla och alltid, men eleverna behöver i alla fall få chansen att lära sig skriva med penna.

Skrivande är en avancerad aktivitet
Under intervjun återkommer hon till repetition som grundbult i läs- och skrivundervisningen, men nästan desto mer för skrivandet.

– Ingvar Lundberg brukade säga att det krävs 5000 timmars läsning för att bli god läsare, att läsa med flyt och ha ett bra ordförråd. Det motsvarar en timme om dagen i nästan tretton år. Ingvar Lundberg sa inget särskilt om skrivandet, men det är precis som läsning något som kräver övning.

Det har funnits och finns en felaktig föreställning om att skrivförmågan ska komma av sig själv, trots att skrivandet involverar och bygger på avancerade kognitiva processer, konstaterar Heidi Selenius.

– För det första är det viktigt att kopplingen mellan ljud och bokstav sitter, eftersom eleverna också ljudar när de stavar. Sedan kräver skrivandet mer av hjärnan, framför allt av arbetsminnet: eleven ska kunna hålla kvar en skrividé i minnet, välja ord och minnas bokstäver, stava och formulera hela meningar, säger hon och tillägger:

– Man brukar likna skrivprocessen, och även läsningen, vid ett isberg, där man bara ser toppen medan merparten finns under vattenytan. Skrivandet förutsätter kognitiva och språkliga processer som inte direkt syns, men som är ganska komplicerade.

Skrivkoden bör knäckas så tidigt som möjligt
Precis som för läsningen är det mer eller mindre avgörande att elever uppnår en funktionell skrivförmåga under mellanstadiet – i annat fall är risken överhängande att eleven halkar efter och att avståndet fortsätter att växa.

– Med skrivandet kan du organisera kunskap, lära dig nya ord och begrepp, tillägna dig faktakunskaper. Men genom skrivandet kan du även visa vad du faktiskt kan, vilket är en stor del av vad skolan handlar om och ett måste för att visa sina kunskaper och få godkända betyg. Redan på högstadiet ska man kunna formulera argumenterande och förklarande texter, och det blir väldigt svårt om inte grunderna sitter: stavning, skrivkonventioner eller en förståelse för olika typer av texter.

”Handlar om att inte släppa eleverna”
Heidi Selenius följer debatten om skolsituationen för elever med npf, inom vilken den ena oroväckande rapporten avlöser den andra. En ny undersökning från nätverket Rätten till utbildning visar att närmare sex av tio elever med npf inte tar gymnasieexamen, medan närmare en tredjedel av de medverkande vårdnadshavarna i Riksförbundet Attentions nya skolrapport uppger att deras barn inte har godkänt i ett enda kärnämne. Heidi Selenius understryker att det inte finns någon mirakelmedicin i skrivundervisningen för elever med autism, adhd och andra npf-diagnoser.

– I grund och botten handlar det om att inte ge upp och släppa eleverna, utan om att systematiskt undervisa i och öva på varje del av skrivprocessen och inte ta för givet att eleverna förstår vad som förväntas av dem. Snarare kan de olika delarna av skrivandet behöva brytas ner ytterligare och undervisningen bli än mer specifik och explicit, säger hon och fortsätter:

– Både läsande och skrivande kräver mycket av våra exekutiva funktioner, alltså vår förmåga att rikta uppmärksamhet, bearbeta information,  planera och sätta mål. Eftersom nedsättningar i de exekutiva funktionerna är vanligare vid npf behöver man räkna med att skrivinlärningen kan bli extra mödosam för dessa elever.   

Skrivmål kan bana vägen
I boken framhåller Heidi Selenius och Linda Fälth vikten av undervisning i att skriva sammanfattningar, vilket är ett verktyg som är mer eller mindre avgörande för kunskapsinhämtningen i de flesta skolämnen. 

– Att skriva sammanfattningar och urskilja viktiga poänger och begrepp är inte så enkelt som man tror, utan är också en färdighet som, återigen, behöver ständig övning och som blir allt viktigare ju högre upp man kommer i skolsystemet.

Lärarens modellering kan också vara en framgångsfaktor i skrivundervisningen. Läraren bör därför skriva tillsammans med eleverna, prata om skrivprocessen och konkret visa hur olika typer av texter kan planeras och formuleras, bearbetas och revideras. 

– Forskningsmässigt har man sett att skrivmål är hjälpsamma, även om det kan låta lite fluffigt. Det är att sätta ett hanterbart mål med varje skrivuppgift och naturligtvis få explicit vägledning av läraren, säger Heidi Selenius och fortsätter:

– Här bör man vara så konkret som möjligt. Om målet är att eleven ska skriva en längre text än vanligt behöver man erbjuda strategier för hur det ska uppnås, exempelvis skrivmallar eller att lägga till meningar vid revideringen. Eller om målet är att checka av texten: vad ska eleven kolla efter och hur går det till?

”Fult att prata om färdighetsträning”
Trots de nedslående Pisa-resultaten hyser Heidi Selenius gott hopp om att trenden kan komma att vända, inte minst tack vare kommande skolreformer med ett ökat fokus på grundläggande förmågor inom läsning, skrivning och räkning.

– Det är en klyscha, men övning ger färdighet, säger hon och fortsätter:

– Jag upplever att det ibland anses lite fult att prata om färdighetsträning och repetition, trots att det är alldeles centralt för skrivinlärningen. Att kunna stavning, interpunktion, meningsuppbyggnader och få flyt i skrivandet av olika typer av texter är något som man har stor nytta av hela livet, men ingenting som kommer automatiskt utan övning eller bara för att man sätter en dator i famnen på eleven.

Färdighetsträning bidrar till att elever utvecklar skrivflyt och då kan de lägga mer kognitiv kapacitet på att skriva längre texter som är av högre innehållsmässig kvalitet, berättar Heidi Selenius och jämför skrivinlärning med att lära sig cykla. En häftig cykel och en fin väg att cykla på betyder inte att barnet kan, eller kommer att lära sig själv, cykla på ett rimligt sätt.

– Att cykla innebär en rad olika färdigheter: trampa, svänga, bromsa, upp- eller nerförsbackar, olika fart. Om inte skrivundervisningen sker regelbundet och systematiskt, explicit och hanterbart är det ungefär som att uppmana barnet att ”cykla dit bort” – trots att barnet inte ens kan hålla balansen eller trampa.