"I anpassningsfrågan har vi nått absoluta botten"

Nedräkningen är i gång. Hösten 2028 ska extra anpassningar vara skrotade, beskedet fick ett varmt mottagande av fackförbundet Sveriges Lärare. Skoldebattören och läraren Ulrica Björkblom Agah hör till kritikerskaran, våren 2025 sammanställde hon lärares anonymiserade erfarenheter i pamfletten Extra anpassningar – åren vi aldrig får tillbaka.

– Vi har behövt göra avkall och våld på oss själva, vi lärare. Alla vi som valt att bli lärare brinner för att lära ut, men grunden i hela vårt yrke har fått stå tillbaka för den här chimären som extra anpassningar är. De låter bra i ett möte med vårdnadshavare, men vi lärare har varit mycket väl medvetna om att de extra anpassningarna inte är bra för inlärning, att de snarare gör att elever lär sig mindre, säger Ulrica Björkblom Agah.

Finns invändningar från npf-håll
Lyckan är inte enhällig. Riksförbundet Attention flaggar för risken att elever med npf inte får hjälp i tid när de extra anpassningarna försvinner samt risken för fortsatt tröga ledningar kring särskilt stöd, den mer resurskrävande insatsen som har lovats ta över stafettpinnen.

– Inkludering och särskilt stöd måste fungera tillsammans. Att avskaffa extra anpassningar utan att först säkra alternativt stöd är ett högriskprojekt, säger Ann-Kristin Sandberg på Riksförbundet Attention.

Intresseorganisationen Autism Sverige har understrukit vikten av att själva undervisningen måste justeras, enbart flytt till mindre grupp räcker inte som insats. Skriande brist på speciallärare är ett annat viktigt faktum i sammanhanget.

Elever med npf-diagnoser är överrepresenterade i två dystra kategorier: skolfrånvaro samt misslyckad måluppfyllelse. Elevgruppen är ofta föremål för extra anpassningar, och Ulrica Björkblom Agah menar att oumbärliga anpassningar inte kommer att försvinna. Skickliga lärare har alltid gjort anpassningar, och kommer alltid att göra det.

– Anpassningar i sig är absolut inte fel, men har vridits in absurdum – och att vi ska sitta och dokumentera alla de här grejerna som sker dynamiskt i ett klassrum? Och följa upp det var sjätte vecka? Nej. Anpassningar har fått bre ut sig på bekostnad av särskilt stöd, säger Ulrica Björkblom Agah.

Många befarar att exempelvis elever med dyslexi inte får förlängd provtid, eller att elever med autism inte får ha ljuddämpande hörselskydd. Vad tänker du om argumenten?

– Det är konstigt för mig att föräldrar och professioner som är språkrör för npf-elever är de som förespråkar extra anpassningar. Jag är förvånad över att så många klamrar sig fast vid dem, för det innebär ju att Nisse ska sitta i ett klassrum med 30 elever. Man borde prata mer om rätten till särskilt stöd för eleverna med olika npf-diagnoser, det är ju väldigt lyxigt att få sitta en timma i veckan med speciallärare, i en grupp på tre elever. Hur kan man inte vilja ha det?

I backspegeln: Blev inte som tänkt
Den skara som vurmar för extra anpassningar menar att insatsen har tillämpats fel, att en kraftig mutation har skett från skrivelse till handling. Det finns flera exempel på detta. Det var aldrig meningen att kunskapskraven skulle sänkas på eleverna, men i praktiken har många elever undvikit färdighetsträning inom läsa-skriva-räkna i de extra anpassningarnas namn.

Ett annat överhängande problem med de extra anpassningarna är de flytande definitionerna. Vad är egentligen en ”extra anpassning”? Saker som skulle kunna kategoriseras som ledning och stimulans, och därmed inte behöva dokumenteras, har i stället fallit under anpassningsparaplyets krav på dokumentation och därmed dränkt lärare i pappersarbete i spåren av differentiering. Ett vittnesmål publicerat av uppropet Rätten till utbildning:

”Jag har en helt vanlig klass. Vi jobbar mycket med extra anpassningar. På listan finns 27 extra anpassningar. 5 elever behöver en extra egen genomgång, 3 elever ska få allt material utskrivet, 4 elever ska alltid få skriva på datorn, 2 elever kan inte delta på genomgång, 3 elever behöver alltid bildstöd, 1 elev behöver alltid ha tillgång till ett tyst rum osv. Jag är själv i klassrummet.”

”Anpassningarna har blivit bortanpassningar”
Extra anpassningar infördes 2014 och bakgrunden är Salamancadeklarationen, klubbad 1994, som fastslog att barn med särskilda behov ska inkluderas i sedvanliga skolor. Ett viktigt syfte var att bekämpa diskriminering och utanförskap. En fin tanke, kan många hålla med om. En billig lösning, kan cyniker konstatera. ”Några få lektioner i veckan, skärmar, hörselkåpor och stressbollar är billigt. Undervisning i en liten grupp är dyrt”, skriver Rektor Linnea i en krönika i Skolledaren. Kritikerna anser att eleven visserligen inkluderats i klassrummet, men exkluderats från chansen att kunna ta till sig nya kunskaper. Ulrica Björkblom Agah menar att systemet med extra anpassningar är bortom räddning.

– Jag är inte alls chockad över Pisa-mätningarna. Extra anpassningar har förvandlats till ett monster där elevens mående och föräldrars vilja fått äta upp undervisningen. Om man får vara lite överdramatisk: Vi lärare har inte fått undervisa på riktigt. En anpassning ska handla om inlärning, men anpassningarna har blivit bortanpassningar där undervisningen tas bort. Exempelvis att man ska förbise stavning, stavregler och grammatik för eleven med dyslexi, och att de ska få slippa skriva och diktera in texter, säger hon.

Svårt att skaka av sig differentiering
En Novus-undersökning i tidningen Ämnesläraren lyfter att lärare huvudsakligen upplever press från skolledning, elevhälsa, huvudman samt skolmyndigheter att differentiera undervisningen. Ulrica Björkblom Agah befarar att de extra anpassningarna bara kommer vara dödförklarade på pappret, men i praktiken fortsatt leva och frodas genom den så kallade differentieringskulturen.

– Vi har under ett decennium skapat en ganska hysterisk anpassningskultur i skolan, som på många sätt strider mot styrdokumenten. Det blir ett svårare arbete att bryta kulturen som fått genomsyra svensk skola.

Skolforskaren Magnus Haake delar farhågorna om en haltande övergång, där svensk skola inte är redo för tomrummet när de extra anpassningarna ryker.

– Det bästa vore förmodligen om elever utifrån behov kan växla mellan helklass, särskilda undervisningsgrupper och undervisning enskilt med speciallärare. Men, det kostar pengar och vetetusan varifrån de pengarna ska komma. Så jag vet inte alls hur detta kommer att landa, har han tidigare sagt till Special Nest.

Vill ge lärare mer makt och integritet
Ulrica Björkblom Agah och Magnus Haake är bägge två kritiska till hur skolkonsulter har fått sprida pedagogiska idéer som saknar evidens. Ulrica Björkblom Agah menar att det vittnar om att lärarkåren varit alldeles för foglig, att lärare måste sträcka på sig och säga ifrån. Det ser hon som en viktig pusselbit för att extra anpassningar verkligen ska försvinna hösten 2028.

– Vi är ju akademiker och kan läsa styrdokument. Vi måste se till att vi följer de lagar och regler som är satta, oavsett vilka påtryckningar man får från en rektor eller förälder. Vi måste få äga vår profession. Man behöver skriva bort stora delar av föräldrainflytande och elevinflytande. Att eleven och föräldern, tillsammans eller separat, kan tacka nej till en erbjuden plats i en CSU- eller RSU-grupp är väldigt märkligt, säger hon.

Den bilden delas av gymnasieläraren Martin Silva, som i en granskning i Ämnesläraren säger att eleverna och dess föräldrar anser sig ha rätt att bestämma arbetsform och redovisningsform.

– Problemet är att en elev aldrig kommer att välja det svårare och mer utmanade alternativet. Vi har många svaga läsare som fått lyssna på text i grundskolan, utan rimlig anledning, och som förväntar sig att de ska få fortsätta med det, har han sagt till Ämnesläraren.

Exakt hur mycket pengar som avsätts för reformen är oklart, inte minst i spåren av höstens val. Siffran som figurerat är 1,2 miljarder skattekronor per år från hösten 2028. Klart är att extra anpassningar förpassas till svenska skolhistorien efter blott 14 år i bruk.

– Man brukar prata om att man ska nå botten för att det ska bli bättre. Och just i anpassningsfrågan har vi nått absoluta botten. Nu tänker jag att vi tar oss upp därifrån, säger Ulrica Björkblom Agah.