Så kan missgynnandet av autistiska elever få ett slut

Hur får barn med autism de bästa förutsättningarna att lära sig? Den frågan har ställts gång efter annan i modern historia. Vissa har exempelvis lyft påståenden om att personer med autism är visuella tänkare – men samtidigt är olika så kallade lärstilar motbevisade med råge.

Samtidigt är elever med autism i dag överrepresenterade i två dystra kategorier: missad gymnasiebehörighet och problematisk skolfrånvaro. Vad är det skolan missar när det gäller att ge autistiska elever förutsättningar att lära sig på bästa vis?

”Missgynnas väldigt mycket i vårt skolsystem”
Det går inte att fastslå om det funnits någon gyllene era i svensk skola för autistiska elever. En försvårande omständighet är att mätresultat lätt grumlas av att diagnostiseringen har genomgått stora omvälvningar de senaste decennierna. I stället är det intresseorganisationernas enkäter som får dra det tunga lasset i att dokumentera läget.

– När vi tittar tillbaka fem–tio år ser vi att det gått sämre och sämre för den här elevgruppen. Då måste man ju fråga sig vad som är fel, och tänka nytt.

Det säger Mona Holmqvist, som är professor i utbildningsvetenskap med inriktning skola och lärarprofession. Elever med autism har länge intresserat henne lite extra. 

– Diagnosen innebär inte att de skulle ha svårigheter att klara kunskapskraven i skolan, därför är det så beklagligt att så många inte når gymnasiebehörighet. Många av dem skulle mycket väl kunna klara behörighet till vilket gymnasieprogram som helst, om de får rätt stöd och hjälp i skolan. Därför tycker jag att det här är en grupp som missgynnas väldigt mycket i vårt skolsystem.

Enkät: Sju av tio lärare vill ha en slags nivågruppering
Redan i förskolan finns formella mål och informella förväntningar på barns utveckling. Förskolebarnen med autism löper hög risk att inte uppfylla dessa, och deras förmågor och styrkor blir ofta undervärderade. Barnen förblir missgynnade genom hela skoltiden.

– De har styrkor och svagheter, precis som alla andra. Men skolan är upplagd för att man ska kunna vara social, flexibel, kunna organisera och så vidare, konstaterar Mona Holmqvist.

Så hur kan skolan knäcka koden för bättre skolresultat hos elevgruppen med autism? Det finns inte stöd för att hävda att vissa pedagogiska eller didaktiska verktyg funkar bäst för denna ytterst heterogena grupp.

Ett begrepp som börjat få alltmer fart i det internationella autismcommunityt är monotropism. Kort sagt handlar hypotesen om att autisters uppmärksamhet kännetecknas av ett smalt djupt fokus, medan neurotypiker är mer benägna att kunna hantera flera processer samtidigt. Denna styrka hos elever med autism kan användas som en motor: Katrin Dahlbäck, gymnasielärare- och speciallärare, har berättat i Special Nest om den goda effekten när hon sonderade elevernas specialintressen och vävde in dem i undervisningen.

Många lärare är trötta på rigiditeten i grundskolan och längtar tillbaka till möjligheten att låta elever välja inriktning i tolvårsåldern (något som i dagsläget praktiseras i bland annat Tyskland). Fram till 1994 kunde högstadieelever välja allmän eller särskild kurs i matematik och engelska, vilket öppnade för en nivågruppering och en chans för elever att ägna mer tid och energi åt ämnen de gillade mest. En undersökning från Vi lärare pekar på att behovet av allmän och särskild kurs verkar störst i matematik, men ett förverkligande ser osannolikt ut.

Brist på forskning om vad som faktiskt funkar
Runt om i svensk skola finns lärare som lyckas extra bra med att möta autistiska elevers behov, men många gnisslar tänder över att lärares beprövade erfarenhet inte tillvaratas av skolmyndigheterna. Det är också ont om forskning som tittat på vad som faktiskt händer i ett klassrum där det finns elever med autism. Bättre beforskad är frågan om attitydförändringar kring autism hos lärare och elever, men frågetecken kvarstår om hur attityder påverkar elevernas kunskapsresultat.

Tvärtom då, finns det forskning som visar om en viss typ av undervisning missgynnar rautistiska elever – exempelvis grupparbete?

– Det är ju bra för alla att lära sig att umgås och arbeta tillsammans med andra personer, men just för den här gruppen kan man behöva mer struktur och inte förvänta sig att eleverna själva förstår exakt vad som ska ske i det här grupparbetet, säger Mona Holmqvist.

Under 2025 publicerades en avhandling om bedömning av grupparbeten i gymnasieskolan, när Special Nest intervjuade forskaren Johan Forsell menade han att grupparbeten möjligen är ett exempel på undervisningsmetod där elever med autism missgynnas.

Sensorisk känslighet – illa kompatibelt med skolgången
Det finns däremot starkare belägg för att sensorisk känslighet bäddar för utmaningar.

– Många av eleverna som haft de största problemen i vanlig skolmiljö har svårigheter med att processa inkommande stimuli, vilket lägger sig som en filt över allting annat – de klarar inte av att ta till sig och hantera informationen som finns i skolan, säger Mona Holmqvist.

Just nu väntar stora skolreformer runt hörnet, bland annat har 1,2 miljarder kronor avsatts från höstterminen 2028 för att elever i högre utsträckning ska kunna få tidsbegränsade stödinsatser i liten grupp.  

– I praktiken kan det handla om att man får sitta med en lärare eller speciallärare och öva på läsning några gånger i veckan, sa utbildningsministern Simona Mohamsson (L) till Special Nest hösten 2025.

Detta kan vara en god nyhet för elever med sensorisk känslighet, tror Mona Holmqvist.

– För de som inte kan utveckla sina akademiska färdigheter i en vanlig skolklass kan de här reformerna bli ett stöd – men där får man ha en liten brasklapp att det också handlar om att lärarna som undervisar verkligen har kompetensen och kunskapen som krävs.

Påfyllning av npf-kompetens pågår. Sedan 2021 ingår allmänbildning om npf i lärarutbildningen, men Mona Holmqvist konstaterar att det rör sig om en kort undervisningstid och fördjupad kunskap behövs – många lärare saknar dock förutsättningar att grotta ner sig i fortbildning om autism, adhd och andra npf-diagnoser.

Utblick Japan: Enkelt att skifta mellan helklass och liten grupp
I Japan hör det till vanligheterna att ha 40 elever i en och samma klass. Samtidigt har landet i över 30 år haft erkända problem med att unga slås ut och hamnar i isolation, men ärmarna har kavlats upp för att stävja problematiken. När Mona Holmqvist har gjort studiebesök i Japan noterade hon att elever som hade det kämpigt smidigt kunde flyttas till en mindre klass med specialutbildade lärare. I ämnen som eleverna själv gillade, eller som hade tydliga strukturerade moment, så var det vanligare att de kunde ingå i den större helklassen.

– Den här flexibiliteten är kanske det man ser för lite av i svenska skolsystemet. Att man förväntar sig att ha en läroplan, en klass, en lärare – och att eleverna ska genomföra sin utbildning i det klassrummet, medan lärarna ska vara omnipotenta och klara av allting i ett klassrum samtidigt. Det är hårda krav på både lärare och elever just nu, säger Mona Holmqvist och lägger till:

– En annan tydlig skillnad jag ser i Japan är att lärare får mer tid att planera och utvärdera sin undervisning. Man följer också upp eleverna snabbare och är inte rädda för små tester som inte är betygsgrundande, men visar om undervisningen går åt rätt håll.

”Starkt samband mellan lärares kompetens och elevers kunskapsutveckling”
Sverige befinner sig i en möjlig brytpunkt. Barnkullarna minskar, om huvudmännen kan låta bli frestelsen att avyttra lärare, lägga ner skolor och slå ihop klasser finns goda chanser för ökad lärartäthet och mindre klasstorlekar.

– Visst, det är kostsamt initialt, men då kanske man slipper kostsamma insatser i vuxenlivet eftersom eleverna får större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, säger Mona Holmqvist.

Hon tror också att ökad lärartäthet och minskade klasstorlekar är en av de viktigaste åtgärderna för att göra läraryrket mer attraktivt igen – i OECD-länder går larmen om att allt färre vill bli lärare.

– Lärare har haft en nästintill omöjlig situation, och jag tror att förändringarna som är på gång kan bidra till att göra läraryrket mer attraktivt igen. Det finns ett starkt samband mellan lärares kompetens och elevers kunskapsutveckling. Det är väldigt tråkigt att läsa alla utvärderingar och resultat – att så stor del av vår kompetenta svenska befolkning inte faktiskt får de förutsättningar de förtjänar. Ibland tycker jag att man glömt den här rättigheten att få utvecklas under sin skoltid, när det gäller kunskapsinnehållet, säger Mona Holmqvist.

Hon hoppas på högre ambitioner från skolvärlden framöver när det gäller elever med autism.

– I den här elevgruppen ser jag många som skulle kunna ha väldigt höga betyg, men får bara insatser som räcker till godkänt betyg eftersom det står så i skollagen. Det är en annan sak än optimala betyg.