Rapport: Tidiga insatser avgörande för att stoppa läs- och skrivkrisen

I dag presenteras den nya forsknings- och kunskapsöversikten om dyslexi som forskare vid Karolinska Institutets kunskapscenter för npf, KIND, har genomfört på uppdrag av Prinsparets Stiftelse, vilken grundades 2015 av prins Carl Philip och prinsessan Sofia.

– Det har gått tio år sedan senaste kunskapsöversikten inom området dyslexi och under den tiden har det hänt en hel del både inom forskningen och inom skolans värld, säger logopeden och forskaren Martina Hedenius som har skrivit rapporten ihop med bland andra Sven Bölte, föreståndare för KIND, autismforskare och professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap.

Deras uppdrag var att ta fram en bred och aktuell bild av kunskapsläget. Rapporten vänder sig inte bara till professionella utan även till en intresserad allmänhet.

– Vi har strävat efter att rapporten ska vara mer lättillgänglig än tidigare kunskapsöversikter och hoppas att den kan vara intressant läsning för alla som vill lära sig mer om dyslexi, säger Martina Hedenius.

Brister i läsundervisningen drabbar elever med dyslexi
En viktig slutsats är att kunskapen om och användningen av evidensbaserad läsundervisning är bristfällig i svensk skola. Forskningen är tydlig med att den tidiga läsundervisningen bör innehålla systematisk och explicit undervisning om kopplingen mellan ljud och bokstav (så kallad phonics) – men detta arbetssätt används inte i tillräcklig utsträckning idag, berättar Martina Hedenius.

– Det här är ingenting nytt, men under de senaste tio åren har det kommit fler och större studier som har bekräftat hur den tidiga läs- och skrivundervisningen bör läggas upp. Phonics är superviktigt, tillsammans med andra språkutvecklande aktiviteter som främjar läsförmågan. Det hjälper alla elever, särskilt elever med dyslexi, men denna kunskap har inte nått ut till skolan i tillräckligt hög grad.

Tidig upptäckt och direkt stöd
Rapporten understryker dessutom vikten av tidiga insatser, både i förskolan och på lågstadiet. Dels för att kicka igång läs- och skrivförmågan på bredare front, dels för att kunna identifiera och hjälpa de elever som behöver mer stöd för att knäcka läskoden. Trots forskarnas rekommendationer är det många elever som får hjälp först på högstadiet, när hotet om utebliven gymnasiebehörighet har skridit allt närmare.

– Skolan behöver bli bättre på att i tidigare skede hitta och ge stöd till eleverna som ligger i riskzonen för läs- och skrivsvårigheter. På den punkten går det alldeles för trögt, tycker jag. Tidig upptäckt och direkt stöd är A och O och det finns ingen anledning att vänta med läsinsatser i väntan på utredning och eventuell diagnos, säger Martina Hedenius.

En av fyra i årskurs nio kan inte läsa ordentligt
De senaste åren har rapporterna duggat tätt om läs- och skrivkrisen i den svenska grundskolan, en problematik som numera också yttrar sig i form av sviktande läs- och skrivförmåga hos universitetsstudenter.

Martina Hedenius hänvisar till senaste PISA-undersökningen som visar att nästan en fjärdedel, 24 procent, av dagens nior inte förmår läsa en text med grundläggande förståelse för innehållet.

– Det är otroligt många och det är uppenbart att någonting fallerar här, men det är inte bara skolans fel: en del av den här gruppen har inte svenska som modersmål och får inte samma exponering för svenska i hemmet. I många fall kan det leda till en sämre språklig grund som gör läs- och skrivinlärningen svårare. Även skillnader i socioekonomiska förutsättningar har en påverkan. Här skulle förskolan och skolan behöva kompensera bättre.

Läsning som nyckel till lärande
Långtifrån alla i den gruppen uppfyller diagnoskriterierna för dyslexi, en funktionsnedsättning som finns i varierande svårighetsgrad hos omkring 5-10 procent av befolkningen och som framförallt kännetecknas av problem med avkodningen av ord och stavning. Martina Hedenius konstaterar att de allra flesta, även eleverna med dyslexi, kan träna upp en funktionell läs- och skrivförmåga med rätt stöd och träning.

– Om den tidiga läsundervisningen var mer effektiv och evidensbaserad skulle det sannolikt vara färre barn som går ut årskurs nio och har stora svårigheter. 

Läs- och skrivsvårigheter påverkar inlärningen i snart sagt varje teoretiskt ämne – ett faktum som har stundtals kommit att bli förbisett under de senaste årens skoldebatt.

– Läsning är ett verktyg för inlärning. Om förmågan att avkoda och processa text inte är automatiserad, så kommer det att bli svårt eller nästan omöjligt att inhämta kunskap på samma sätt som andra. Det här gäller i synnerhet för äldre elever, som just förväntas kunna läsa – och skriva – för att lära sig: ”läs sidorna 20-40 på egen hand och skriv sedan ihop en sammanfattning”.

Inte bara kunskapsinhämtningen påverkas negativt. Forskningen visar att läs- och skrivsvårigheter hänger samman med ökad risk för dålig självkänsla och nedstämdhet.

– Det är inte så konstigt att vi ser en betydligt högre förekomst av psykisk ohälsa generellt i den här gruppen. Om man inte klarar av det som andra verkar fixa enkelt, är det lätt att känna sig dum och otillräcklig.

Mer fokus på tidigt stöd – mindre på diagnoser
Trots läskrisen i skolan är Martina Hedenius optimistisk inför framtiden. Hon framhåller exempelvis den nya läroplansutredningen som föreslår att skolan ska lägga mer krut på att få upp fart på läsa-skriva-räkna-förmågan under lågstadiet.

– Forskningen finns, vi vet vad som behöver göras och vad som fungerar. Nu måste vi omsätta kunskapen i praktiken, det vill säga upptäcka de här eleverna tidigt och mer storskaligt sätta in evidensbaserade insatser. På lågstadiet ska den viktigaste uppgiften för skolan vara att lära barnen läsa och skriva. Språket och läsningen är själva grunden för att den fortsatta skolgången ska fungera.

Överlappningen mellan läs- och skrivsvårigheter och andra diagnoser är stor. Ungefär hälften av eleverna med dyslexi har samförekommande adhd och språkstörning, en funktionsnedsättning som innebär bredare språkliga svårigheter kopplade till grammatik, uttal och ordförråd.  

– Det är regel snarare än undantag att de här eleverna har någon annan problematik, men jag tycker inte att vi ska lägga för mycket vikt vid diagnoser, i alla fall inte tidigt i skolgången. I stället bör fokus ligga på att fånga upp och ge insatser till de barn som behöver mer stöd än andra för att få igång läsningen.

Martina Hedenius betonar dock att det är viktigt att skolan är uppmärksamma på eventuella samförekommande språkliga och kognitiva svårigheter hos elever som brottas med avkodningssvårigheter, och att skolan vid behov skickar remiss för vidare utredning av logoped/psykolog vid behov. Samförekommande svårigheter kan nämligen påverka hur insatserna bör läggas upp.

– Det främsta syftet med en utredning är att undersöka vilka faktorer som bidrar till svårigheterna i det enskilda fallet, så att undervisningen kan bli så effektiv som möjligt för just den eleven. Vad gäller elever med samtidig adhd så vet vi att de behöver behandling och insatser för sin adhd, samtidigt med lästräningen, för att utfallet ska bli så bra som möjligt.

Hon fortsätter:

– För elever med språkstörning behövs ett betydligt bredare språkligt stöd jämfört med för elever som enbart har avkodningssvårigheter. En språkstörning kommer också att påverka användningen av assisterande teknik, eftersom dessa elever behöver extra stöd för att tillgodogöra sig uppläst text. På samma sätt behöver lästräningen anpassas efter de särskilda behoven hos elever med autism.