Rektor Linnea: ”Elever med svårigheter klarar sig bättre i en strukturerad skolmiljö”

Flitiga skoldebattören Linnea Lindquist, eller Rektor Linnea som hon också kallas, har haft en livlig vår. Till vardags är hon biträdande rektor på en grundskola i Husby, och det är denna tillvaro som nya boken Vad jag pratar om när jag pratar om skolan tar avstamp från.

– Som alltid har jag fått både ris och ros – men så ska det vara så klart. En som bevakat skolan i 20 år sa ”nu förstår jag vad segregation är” efter att ha läst boken. Roligt att kunna räta ut de frågetecknen, säger Linnea Lindquist.

Snackisen kring skolformen no excuses
Under våren blev det också snålblåst i form av en Aftonbladet-artikel som beskrev en bjudresa till London som Linnea Lindquist följt med på, med ett studiebesök på en brittisk no excuses-skola, och hon anklagades för att ha okritiskt hyllat den kontroversiella skolformen.

– Det var ingen bjudresa. Det var en studieresa för lärare och rektorer där flera av lärarna som var med arbetar på skolor med låga resultat och stora problem med trygghet och studiero. Jag betalade en del av resan med privata medel och Näringslivets skolforum en del av resan. Vi träffade även skolforskare och rektorer i London som börjat arbetet med att vända skolors resultat, precis som vi måste göra i Sveriges utsatta områden.

Linnea Lindquist säger att denna omskrivna resa alltså inte bara handlade om skolformen no excuses.

– Många tror att jag vill införa någon slags nordkoreansk straffskola. Men det handlar om goda villkor för lärande, vilket elever inte har i utsatta områden. Det blir också lite fragmenterat med tre minuter i radion eller 3 000 tecken text där journalister sätter klatschiga rubriker för att locka. Där får man aldrig riktigt chansen att förklara vad man tänker, så det känns bra att kunna gå på djupet i boken.

Menar att disciplin gynnar de missgynnade eleverna
Linnea Lindquist understryker att hon tar avstånd från no excuses-skolorna som har gått över gränsen, men vidhåller att stramare tyglar skulle stötta elever som missgynnas i ordinarie skola – framför allt barn från utsatta områden.

– Det är helt avgörande, för de har ingen hemma som kan kompensera för skolans tillkortakommanden. Dessa elever kämpar mycket hårdare än andra elever som har språket, säger hon.

Även elever med exempelvis autism och adhd gynnas, menar Linnea Lindquist.

– Min erfarenhet är att elever med svårigheter klarar sig bättre i en strukturerad skolmiljö. I dag är det inte tydligt vad som förväntas av eleverna i svensk skola, vi behöver skapa en skolmiljö som är tydlig, förutsägbar och enhetlig. Barnen behöver mötas av vuxna på ett likartat sätt – rättvisa är något barn gillar.

För att punktera föreställningen om ”en nordkoreansk straffskola” försöker Linnea Lindquist förtydliga vad hon menar med strukturerad skolmiljö: inget spring in och ut ur klassrummet, skrapande stolar och smällande bänklock, småvisslande eller snack med kompisen. Hennes erfarenhet är att utåtagerande beteenden försvunnit när skolmiljön blivit lugn och trygg.

– Hos oss, i utsatta områden, är disciplin så viktigt. Då måste det vara tyst i klassrummet, och slippa bli avbruten i sin tanke igen och igen. Därför är det så viktigt att lära eleverna att respektera sin egen och andras rätt till lärande, och ingen får förstöra dina förutsättningar att ta till dig kunskap.

Som en del av strukturvurmen vill hon också att läraren får veto mot elevinflytande i klassrummen.

– Det betyder inte att vi inte är intresserade av elevernas tankar, eleverna får ha inflytande på sociala livet i skolan och skolans infrastruktur – men inte inflytande på vad vi gör på lektionerna. Eleverna har inte referensramar för vad de förväntas lära sig, men vi vuxna vet det.

”Skyller tillkortakommanden på eleverna”
Linnea Lindquist berättar att hon precis läst ännu en artikel som visar att uppemot hälften av niondeklassare med utländsk bakgrund saknar grundläggande läs- och räkneförmåga.

– Det är ett enormt svek mot eleverna, som bara vi vuxna kan lösa. Vi måste se oss själva i spegeln och våga erkänna att vi inte lyckas i utsatta områden. Jag gillar inte när man skyller tillkortakommanden på elevernas bakgrund: ”Det kommer inte gå för eleven är si och så, svaga i språket, har språkstörning, hej och hå”.

Linnea Lindquist pekar ut låga förväntningar på eleverna som ett av kärnproblemen i svensk skola. Hon menar att det leder till att eleven bara stöttas till betyget E, som innebär att dörren till de flesta gymnasieprogram förblir stängda. Dessutom tycker hon att låga förväntningar också leder till att exempelvis sena ankomster ursäktas. 

– För att de har tufft hemma eller är svaga i språket. Även om du inte har en utbildad förälder kan du komma i tid, göra dina läxor, och behandla vänner och vuxna i skolan med respekt.

Anser att elever med npf drabbas av ”sönderanpassning”
Dessa låga förväntningar leder till ett annat kärnproblem i svensk skola, enligt Linnea Lindquist – att friktion i inlärningen leder till ”sönderanpassning”. Det typiska praktiska exemplet är att eleven med läs- och skrivsvårigheter får ”lyssneläsa” och går miste om oumbärlig mängdträning.

– Det är så lätt att hamna i att anpassa bort för mycket. Vi måste träna på det som är svårt. Tänk när Armand Duplantis river, då säger de inte ”stackars dig, du behöver inte hoppa lika högt, vi sänker ribban”. Utan han får fila på tekniken och träna mer. Samma sak med elever, och så klart ger vi mer stöd till eleverna som behöver det, säger Linnea Lindquist och fortsätter:

– Jag tycker det är fruktansvärt att dessa elever inte får bättre förutsättningar. Jag har alltid vurmat för elevgruppen med npf, men det jag inte vurmar för är att anpassa bort allt som är svårt, som man tror att eleven inte klarar – det är ett svek. Du måste träna upp förmågor: uthållighet, koncentration, följsamhet. Dessa elever ska också kunna lämna skolan med betyg, men en stor andel gör inte det i dag och gud vad dessa föräldrar får slita för sina barn, säger hon.

Lösningen då? Mantrat brukar vara ”mer resurser” men Linnea Lindquist är nöjd för egen del, hon tycker att hennes skola i ett utsatt område har så det räcker. Det var exempelvis inget större problem att starta en enskild undervisningsgrupp med två vuxna (speciallärare och elevassistent) för åtta elever. 

– Då lyckas man såklart, när eleverna fått stödet de behöver. Men så ser det inte ut i Sverige, man behöver satsa på den här gruppen. Man pratar mycket om kostnader på tolv månaders sikt. Men vad kostar det samhället när barnen och familjerna inte får stöd?

Missnöjet är stort, alla är i stort sett överens om att svensk skola måste förändras men kuggarna är tröga. Vad ser du som den stora bromsklossen?

– Vi har ett dumt skolsystem som driver segregation. Köer gynnar de systemsmarta, som kommer ha förtur framför de som är nyanlända eller har flyttat, som hamnar längst bak i skolkön. Det är politikernas arbete att lösa det, men det finns otroligt stark lobbyism mot att förändra skolsystemet. Massor av PR-byråer och före detta politiker som äger skolkoncerner vill inte förändra systemet, för då kommer de tjäna mindre pengar. Det är ett jätteproblem. Därför sker inte förändring, fastän i princip hela befolkningen vill förändra skolsystemet. Politikerna håller emot.