Föreläser för att lyfta vuxnas ansvar vid problematisk frånvaro

Under sina föreläsningar om sin skolgång präglad av hög frånvaro är det en symptomatisk händelse som Ludde Blomberg ofta återkommer till.

– När jag var hos en psykolog frågade jag om jag var tvungen att vara där, varpå psykologen svarade ”nej, inte om du inte vill”. Då reste jag mig upp och gick därifrån, eftersom jag var van att undvika det som var jobbigt och sällan möttes av några direkta krav från vuxna, säger Ludde Blomberg till Special Nest.

Proffs på att undvika
När han idag, som 22-åring, blickar tillbaka på sin skolgång kan han konstatera att problemen började ta fart under låg- och mellanstadiet med en allt högre frånvaro som sedan stegrades på högstadiet, då han var hemma i princip hela åttan och nian. Under sin skolgång diagnostiserades han med adhd och dyslexi och fick anpassningar, men det är här Ludde Blomberg bidrar med en unik röst i frånvarodebatten: hans budskap är att han möttes av för låga, eller inga, förväntningar från vuxna. Snarare kunde han styra över situationen och lärde sig tidigt att förhandla bort moment som var tråkiga eller jobbiga.

– Jag förstår att man ska stötta och lyssna på barn, men under hela min skolgång hade vi en massa möten där jag fick ett för stort beslutsansvar: ”hur vill du göra?”. Jag blev då proffs på att undvika det som var svårt och till slut kändes det meningslöst att vara i skolan, att jag inte behövde gå dit, säger han och fortsätter:

– Istället för att få frågan ”hur vill du göra?” hade jag behövt färdiga alternativ och stöd av vuxna för att hantera det som var svårt – inte för att undvika det. Nu var det jag som fick axla det beslutsansvar som vuxna borde ha tagit, samtidigt som det då kändes som att ingen vuxen i skolan såg någon potential i mig.

”Det sociala gav mig ångest”
Han växte upp med sin mamma och tvillingsyster i Östhammar, men vill betona att han inte lägger någon skuld på sin mamma, som har gjort sitt bästa efter omständigheterna.

– Vi har pratat mycket om min skolgång och jag tror att alla överanpassningar, och det faktum att skolan gav mig beslutsansvaret, gjorde att hon bara höll med.

Ludde Blomberg understryker att det såklart inte är fel med anpassningar och stöd i sig, men att det heller inte kan utesluta rimliga förväntningar och ramar – vilket han hade behövt få mycket tidigare under skolgången innan problemen hade hunnit växa sig stora.

– Det var generellt ganska kravlöst. När vi skulle läsa fick jag istället lyssna, men därifrån fanns det aldrig någon upptrappning: jag var fast i lyssningen. Visst mötte jag enstaka lärare som trodde på mig och utmanade mig, och då blev skolan direkt roligare. Jag har aldrig haft problem med det akademiska, utan det var snarare den sociala biten som gav mig ångest.

”De sa att jag kunde läsa upp betygen senare”
När skolgången hade börjat kana utför rejält under högstadiet, och han samtidigt inte fick hjälp att ta sig igenom det svåra, infann sig en känsla av svek och meningslöshet – att vuxenvärlden inte brydde sig om hans utveckling, lärande eller framtid.

– I början när man lyckas undvika någonting svårt tänker man ”yes, nu slipper jag det som ger ångest” men på samma gång känner man sig dålig och misslyckad och tänker att ingen lärare tror på en, säger han och lägger till:

– Dessutom var det lärare som sa till mig ”det är ingen fara, du kan plugga upp det senare”. Det gav mig ingen motivation, utan allt var bara mörkt och deppigt.

Så småningom började han introduktionsprogrammet på gymnasiet, som vänder sig till elever som saknar behörighet till de nationella programmen. Schemat bestod av lektioner mellan tio och tolv, förutom på onsdagar då han var helt ledig.

– Det var samma sak där – att jag i hög utsträckning fick bestämma hur jag ville ha det och då blev det som vanligt, att jag undvek det svåra. Jag förstår att skolan i mötet med hemmasittare behöver ta det försiktigt i början så att eleven hinner vänja sig, men i mitt fall fanns det ingen intention alls att öka tiden i skolan.  

Ser sina erfarenheter som en tillgång – för att hjälpa andra
En viktig vändpunkt för Ludde Blomberg kom när han flyttade till Dalarna och började på Leksands folkhögskola, där han har läst ikapp gymnasiet. Nu har han samlat på sig behörighet till högskolan, mår bättre än på länge och ser ljust på framtiden.

– Livet leker! Jag har hittat någonting som jag brinner för och vill i någon form, exempelvis genom mina föreläsningar, bidra till att skolan ska bli bättre på att stötta hemmasittare, en grupp som växer, säger han och fortsätter:

– Jag tänker ofta på min skoltid, men idag är jag tacksam för allt. Jag har lärt mig av misstagen och vill inte ändra på något, utan kan dra nytta av erfarenheterna.

Efterfrågar annat fokus i debatten
Under sin tid på folkhögskolan arbetade Ludde Blomberg med projektet ”Resan tillbaka”, som bland annat bygger på enkätundersökningar och intervjuer med elever och skolpersonal. Resultaten överensstämmer i hög grad med hans egna erfarenheter.

– Det är inte så för alla, men många hemmasittande barn möter färre rutiner, konsekvenser och regler i hemmet, samtidigt som allt stöd och alla specialanpassningar kan leda till ett undvikandebeteende och ökad isolation. Samtalet om hemmasittande måste handla mycket mer om balans mellan krav och stöd och om det gemensamma ansvaret mellan skolan och hemmiljön.