”Skrämmande hur lite de vuxna förstår om problematisk frånvaro”

Sofi Thylander är 48 år, bor i Båstad och driver egen verksamhet som KBT-terapeut. Några dagar i veckan arbetar hon också på hotell – ett medvetet komplement till terapirummet.

För sex år sedan såg livet annorlunda ut, hon arbetade som inköpare och reste mycket i jobbet. Men medan Sofi och hennes makes son tog sig igenom skolan utan större svårigheter blev deras dotters skolgång allt kämpigare.

– Redan när hon var tolv märkte vi att något inte stämde, men vi förstod inte vad vi såg.  Flickor med adhd stör inte och tar inte plats. De försöker i stället passa in, hålla ihop och göra rätt. Antingen anstränger de sig så mycket att de kraschar, eller så sitter de tysta och hoppas att ingen märker att de inte hänger med, säger Sofi Thylander.

Frånvaron förvärrades under tonåren
Det var när dottern kom i puberteten som situationen eskalerade, hon fick alltmer magont och ville inte gå till skolan. Så småningom blev frånvarodagarna fler, och till slut kom hon inte till skolan alls.

– Först undrade vi vad vi gjorde för fel. Vi började ifrågasätta oss själva och vårt föräldraskap, berättar Sofi Thylander.

Vid 14 års ålder fick Sofi Thylanders dotter diagnosen adhd. Dottern mådde allt sämre, samtidigt som vardagen fortsatte med arbete, mat, räkningar och ett syskon som också behövde sina föräldrar. Samtidigt märkte familjen hur omgivningens förståelse brast.

– Många förstod inte, de tyckte att det bara handlade om att sätta gränser. Men det fungerar inte så. Har du ett barn i kris måste du bygga en relation, inte ha en maktkamp, säger Sofi Thylander.

Hemundervisning blev vändningen
I högstadiet försvann dottern i praktiken helt från skolan. Till slut fick familjen igenom hemundervisning i årskurs nio. Två dagar i veckan kom en pensionerad pedagog hem till dem, och det blev en vändning.

– De första gångerna pratade de inte ens om skola, de byggde en relation.

Med två undervisningsdagar i veckan och eget arbete däremellan läste dottern in flera års skolgång.

– Hon behövde få känna: Jag är inte dum, jag kan, säger Sofi Thylander.

Skolade om sig – hjälper andra i liknande situation
Längs vägen hade Sofi Thylander insett att hennes arbetsliv inte skulle gå att kombinera med familjens situation, så mitt i turbulensen skolade hon om sig. Numera arbetar hon sedan sex år tillbaka med att stötta andra familjer i liknande situationer.

Genom sina möten med familjer med barn i problematisk skolfrånvaro, har hon sett ett återkommande mönster. Ofta finns adhd, autism, inlärningssvårigheter eller annan sårbarhet i bakgrunden, men det är sällan diagnosen i sig som får barnet att sluta gå till skolan, menar hon.

– Det som gör barn till hemmasittare är nästan alltid en kombination av sårbarhet, bristande förståelse och en skolmiljö som inte fångar upp signalerna i tid.

Missuppfattningar om problematisk frånvaro
Det börjar nästan alltid smått, förklarar hon. Barnet kommer sent, går hem tidigt, har ont i magen, blir trött, får ångest, tappar ork. Eftersom barnet ofta fortfarande verkar “fungera” i skolan ser vuxenvärlden inte vad det kostar. Det är ett mönster hon särskilt ofta ser hos flickor.

– Skolan säger att det går bra och att eleven är duktig medan föräldern säger att barnet kollapsar hemma. Redan där borde man fånga upp det, men alltför ofta gör man inte det.

Sofi Thylander menar att vuxenvärlden fortfarande ofta misstolkar problematisk skolfrånvaro som trots, ovilja eller brist på gränser. Det leder till att föräldrar får höra att de måste vara hårdare, eller att det bara är deras ansvar att få barnet till skolan. Problemet, menar hon, är att man då försöker lösa stress med mer stress.

– Det fungerar inte att tvinga ett barn tillbaka till en miljö som hjärnan har lärt sig är en otrygg miljö.

Så kan vägen tillbaka se ut
När ett barn väl har blivit hemmasittare behöver fokus därför skifta, menar Sofi Thylander. Den första uppgiften ska inte vara att få upp närvarostatistiken, utan att återställa barnets känsla av trygghet, kompetens och värde. Först när barnet inte längre förknippar skolan med misslyckande kan en verklig återgång börja, tror hon.

Vägen tillbaka behöver börja med det mest grundläggande: att vakna vid samma tid, få i sig frukost, klä på sig, komma ut en stund och bygga upp en rytm som minskar stressen.

Parallellt behöver barnet få uppleva att det fortfarande kan lyckas. Därför bör kraven i början vara små, begripliga och möjliga att klara av. Det kan handla om en uppgift i ett ämne barnet tycker om, eller något som väcker nyfikenhet snarare än motstånd.

– Barnet måste få känna: Jag kan fortfarande.

”Mår mycket bättre”
Sofi Thylander återkommer till att långvarig skolfrånvaro inte handlar om brist på vilja, utan brist på kunskap och resurser.

– Det mest skrämmande är hur lite många vuxna runt de här barnen faktiskt förstår. Det handlar inte om att enskilda lärare inte bryr sig, utan om att vi har byggt ett system där väldigt många barn ska fungera på exakt samma sätt. Gör de inte det blir slutsatsen att barnet är problemet.

Särskilt svårt blir det för de barn vars styrkor inte ryms i dagens skolideal.

– Allt har blivit teoretiskt och analytiskt. Många barn har fantastiska praktiska förmågor, men de får aldrig en chans att visa dem.

I dag ser familjens liv annorlunda ut än för några år sedan. Sofi Thylanders dotter arbetar halvtid i en trygg miljö där hon känner sig hemma, och familjen har steg för steg hittat tillbaka till en mer hållbar vardag.

– Vi mår mycket bättre och försöker ta igen lite av det vi har missat.