Under lupp: Hur autister hanterar stress på jobbet

Det är ingen nyhet att många autister har ett kämpigt arbetsliv. Uppemot hälften saknar sysselsättning och det är vanligt att hamna på ett jobb som inte motsvarar utbildningen eller kompetensen. Jobbrelaterad stress är påtagligt högre hos autister än neurotypiker och den skavande jobbtillvaron innebär hög risk för ångest och nedstämdhet, utbrändhet och utmattning. Detta beror förstås på en rad samspelande faktorer såsom arbetsmiljö och arbetsledning, men även hur personen med autism handskas med krav och stress på jobbet – alltså copingstrategier.

Copingstrategier delas in i två olika stilar
Det finns en myriad av olika verktyg för att hantera krav och stress på jobbet: en stund i ett lugnt vilorum, göra en plan med arbetsledningen, stimma, mota trötthet genom litervis med kaffe, skaffa en mentor, brusreducerande hörlurar, trycka undan känslor, be en kollega om hjälp – och så vidare.

För att effektivt kunna forska om alla otaliga copingstrategier brukar de oftast delas in i kategorier. Exempel på det är adaptiva och maladaptiva strategier, ett annat är engagement och disengagement. Engagement handlar om att ta ett kliv närmare problemet, exempelvis genom att göra en plan eller ta ett snack med chefen. Disengagement handlar om att ta ett kliv bort från problemet, exempelvis genom att distrahera sig själv eller att låta ilska och frustration pysa ut.

Ena copingstilen förknippas med sämre mående
En studie som publicerats i januari 2026 har undersökt hur olika copingstrategier tycks hänga ihop med stress, utbrändhetssymptom och livskvalitet hos personer med autism. Studiedeltagarna skulle svara anonymt på en enkät två gånger med ett halvårs mellanrum. Forskarna rekryterade 75 svenskar och tyskar med autismdiagnos, nio av tio deltagare uppfattade sig själva som autister med lågt stödbehov och de jobbade inom en rad områden, bland annat IT, handel, utbildning, vård och hantverk.

Resultaten tyder på att copingstrategier som faller under kategorin disengagement förknippas med sämre livskvalitet och högre förekomst av symptom på utbrändhet. Det ska dock inte tolkas som att copingstrategierna du väljer på jobbet nödvändigtvis leder till att du mår dåligt.

– Det finns inte tillräckligt med data för att svara på vad som är hönan och ägget, konstaterar Kerstin Erdal, som är en av forskarna bakom studien.

Studien är liten och har flera begränsningar
Fynden kring att disengagement förknippas med sämre mående är i linje med tidigare forskning. Dock är det inte läge att dra på stora växlar kring denna enskilda studie, som är liten och har begränsningar. Dels riskerar enkäter att vara metodologiskt svajiga, dels var det många som inte medverkade i enkätens andra runda – uppemot hälften återkopplade aldrig. Det kan leda till skevheter, exempelvis att respondenter som blivit arbetslösa inte ville vara med. Forskarna lyfter också att personer med högt stödbehov är underrepresenterade i studien, dessutom finns självkritik i forskarleden kring den grovhuggna kategoriseringen av copingstrategier. Det är inte så enkelt att disengagement alltid är dåligt och att engagement alltid är bästa verktygen. Det kan exempelvis vara bra att inledningsvis få utlopp för sina känslor, men på sikt ha en mer konstruktiva tillvägagångssätt som löser grundproblemet.

– Ibland har du inte möjlighet att förändra situationen eller lösa problemet, och då kan det vara bra att ventilera känslorna för att släppa dem och gå vidare, säger forskaren Johanna Finnemann.

Driver ett forskningsprojekt om autism och arbete
Tillsammans driver Kerstin Erdal och Johanna Finnemann ett forskningsprojekt vid universitetet i tyska Hagen om autism på arbetsplatsen. Just nu tar de en närmare titt på hur personer med npf-diagnoser resonerar om maskering och öppenhet kring diagnosen i samband med arbetssökande. Både Kerstin Erdal och Johanna Finnemann har fördjupat sig i så kallad participatory design, vilket i det här fallet innebär att autister får inflytande i autismforskningen.

– Jag hoppas att autistiska personer tycker att forskningen är meningsfull. Stor del av kritiken mot forskning handlar om att den inte leder till positiv påverkan på autisters liv, för att den sker så långt bort från vardagen, säger Johanna Finnemann.

Undersökningar visar att autister som är anställda rapporterar högre stressnivåer än autister utan arbete. Samtidigt spelar arbete en huvudroll när det gäller att skapa ett tillvaro som känns meningsfull, en central framgångsfaktor är när anställda med autism får utgå från sina styrkor.

– Jobbet är ofta extremt stressigt, men också mycket meningsfullt, så de gäller att hantera stressen på något sätt, säger Kerstin Erdal.

På forskningshorisonten: Studier över längre perioder
Inom autismforskningen pågår ett skifte, vilket Special Nest skrivit om här. Länge har forskningen fokuserat på diagnosers negativa konsekvenser, men haft svårt att ge svar på vad personer med npf behöver för att frodas.

– Autismforskning härstammar från medicinsk forskning och har ofta tagit avstamp i funktionsnedsättningsperspektiv på autism och vad det innebär, exempelvis på arbetsplatsen och i andra kontexter. Det här med att låta autismforskningen ta steget till arbets- eller organisationspsykologi är ett ganska nytt fenomen, där vi alla fortfarande håller på att lära oss, säger Kerstin Erdal.

Forskningsfältet om autism och arbetsliv är växande, de främsta forskningsgrupperna finns i USA och Australien men deras forskningsresultat kan inte alltid översättas till Sveriges eller ens Europas kontexter.

– Mycket av forskningen hittills har handlat om övergångsfaser i livet, till exempel från skola till arbete, konstaterar Johanna Finnemann.

För att kunna ge mer evidensbaserade råd och rön när det gäller autism och arbetslivet, så finns en pusselbit högt på deras önskelista: fler longitudinella studier.

– Vi är till exempel intresserade av att följa upp hur ens erfarenheter av att hemlighålla eller vara öppen med diagnosen på arbetsplatsen påverkar hur man gör framöver i karriären. Under vilka omständigheter blir det positivt respektive negativt att vara öppen med diagnosen, och påverkar det hur länge den anställda stannar hos arbetsgivaren? Det longitudinella perspektivet är viktigt, säger Johanna Finnemann.